Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårdrockslejon på besök i uppväxtens Falun

/

Annons

Våra vägar korsades för första gången vid det obligatoriska stoppet vid Lammhults värdshus på väg hem från Sweden rock festival. Under de fem dagarna av obefintligt med sömn, undermåligt med föda, hysteriska temperaturväxlingar i tältet och stabbiga mängder med dryckjom, brukar pausen i Lammhult komma som en välsignelse. När jag girigt gick loss på salladsbordet för att hugsvala min sargade fyrtioåriga kropp, upptäckte jag den smärte basisten från Lions share bredvid mig, längre än mina modiga en och nittio och tillsynes betydligt mer pigg och rask.

— Lysande spelning, kommenterade jag direkt ur hjärtat.

— Det var jag som recenserade er i Falu Kuriren.

I vanliga fall håller man tyst om sin roll som smakdomare, men Lions share stod för en av spelningens mest uppfriskande och vitala insatser och jag ville gärna bjuda på den komplimangen.

Ryktet om min entusiastiska recension hade spritt sig från sångaren Patrik Johansson (även Astral doors) som redan var i Borlänge och breda leenden spred sig över Sampo och hans vapendragare Lars Chriss (jadå, han är en hängiven Kiss-fan) som snart anslöt sig till salladsbordet.

Nästan två månader senare träffas vi igen, denna gång på Kopparhatten i Falun, för att över en kaffe tala om karriären hittills, dagsläget och framtiden.

Han är i staden han växte upp i för att hälsa på sin mor och ta några dagars semester från basspelet med Lions share.

— Jag startade som trummis, det lockade och lät mest, vi höll till vid Hälsinggårdsskolan och spelade i gillestugor. Det var vid slutet av tonåren jag bytte till bas, jag gillade soundet.

I slutet av åttiotalet började han vid Wiks folkhögskola utanför Uppsala där han fortsatte att förkovra sig musikaliskt, men det var när han sprang på Uppsalarockarna Crawley som var i ropet som nästa steg i utvecklingen kom. De sökte basist inför den andra skivan och plötsligt stod han med ett skivkontrakt i händerna och saker började hända. Efter ett tag blev dock den intensiva fokuseringen på hårdrock påfrestande. Andra sidor av hans musikaliska bredd fick stryka på foten under en tid han behövde för att utvecklas. Som tur var så hade han knutit kontakter som gav honom möjlighet att hanka sig fram som frilansmusiker.

— Dörrar öppnades och det ledde vidare till frilansjobb från country till hårdrock. En kontrast till hårdrocken blev ett intensivt turnerande med en amerikanske countrystjärnan Rob Ryan. Andra jobb var jingelmakeri för SVT, vinjetter, kompositörs- och studiojobb. Jag arbetade också som lärare för olika studieförbund. Speciellt givande var att utveckla komponerandet, det tycker jag är mycket givande att ägna mig åt, säger han med eftertryck.

En annan dörr öppnade sig i samband med meteorologen Per Holmgrens bröllop som han gästade och spelade på tillsammans med gitarristen Jocke Marsch. Forne Deep purple-medlemmen Glen Hughes hade en svensk flickvän vid tillfället och var best man, han hoppade upp på scenen och sjöng några låtar tillsammans med Sampos band som hade varit framsynta nog att repa in ett antal låtar från Hughes repertoar. Musikerna fann varandra direkt och någonting klickade.

— Han gillade hur det lät och sa att vi borde prata. Vi började vårt samarbete med att skriva låtar tillsammans följt av turnerande i Europa och Japan. Jag medverkar på två skivor från nittiotalet (Addiction från1996) och The Way it is från 1999). Vårt samarbete blir aktuellt snart igen i och med att han släpper en samlingsskiva där två av mina kompositioner finns med.

Kontakten med Pär Holmgren har hållits och för några år sedan gav de ut plojlåten om miljöfrågan. "Nej, se det regnar", ett skojigt inlägg i ett allvarligt ämne.

— Pär ville göra någonting speciellt för miljön, men på ett lite mer avslappnat och inte så allvarligt sätt. Vi tog texten till "Se det snöar" och skruvade till den med ett miljöbudskap, andra givna låtar var "God of Thunder" och "Stormbringer".

Det var när Sampo och Holmgren uppförde låten på 2004 års Sweden rock festival som han anslöt sig till Lars Chriss skötebarn Lions share som legat på is ett tag, eftersom arbetsbördan blivit för påfrestande för Lars. Året innan hade Patrik Johansson knutits till bandet och med Sampos inträde var bandet komplett. Idag är bandet en trio som hyr in trummis vid behov, medlemsrekrytering är en känslig sak och tills vidare så arbetar gruppen enligt trio-konceptet.

Under bandets första år befann sig Sampo faktiskt i skolbänken där han avslutade sin musiklärarutbildning vid Kungliga Musikhögskolan.

— Jag har länge jobbat som musiklärare men ville ha en ordentlig utbildning, idag frilansar jag inom Kulturama där jag undervisar med inriktning mot rockmusik, som är mer än bara att kunna traktera ett instrument, det handlar om att finna sitt eget uttryck. Det är ett mycket givande arbete, konstaterar han igen med det där eftertrycket som dyker upp med jämna mellanrum under vår konversation.

I mitten av juni i år släpptes konstellationens debutskiva Emotional coma med gästinsatser från gitarristerna Bruce Kulick (Kiss) och Glen Drover (Megadeth).

— Hur kom det sig att dessa herrar figurerar på skivan? undrar jag nyfiket.

- Bruce Kulick råkade vara i stan på ett Kissexpo, så vi bjöd upp honom till studion där han lade outro och intro på en låt. Glen Drover spelar i bandet Eidolon som är signade på skivbolaget Escapi där Lars Chriss arbetar.

Ett annat aktuellt skivsläpp är sidoprojektet Road to ruin med gamle Skintradesångaren Matti Alfonzetti på sång. Lars Chriss medverkar på gitarr och Tomas Broman (även han med bakgrund från Dalarna) på trummor.

— Det här är material som växt fram när Lars och jag komponerat låtar och som inte riktigt passade in i hos Lions Share, så vi startade ett sidoprojekt där vi kunde utveckla dem. Arbetet med skivan är färdigt och det är bara mastringen som kvarstår, den kommer att släppas under hösten.

För att återgå till Lions shares platta så har den en suggestiv framsida med ett läbbigt monster fastkedjat mot marken, jag skjuter fram bilden mot Sampo och ber honom kommentera den.

— Just det ja, säger han och lyser upp, vi ville ha en maskot som vi kunde använda oss av framöver, en figur som skulle bli direkt kopplad till oss.

— Ungefär som Iron maidens Eddie? flikar jag in.

— Precis.

Jag spinner vidare på det mörka temat som kommer igen i låttexterna.

— Texterna handlar om mörka framtidsvisioner, en massmördare och brott. Varifrån kommer dessa teman?

— Det är Patrik som står för huvuddelen av lyriken och den är helt enkelt inspirerad av vad som händer omkring oss, världen är inte alltid så vacker och det speglas i texterna. Men det finns även andra inspirationskällor, Bloodstained Soil är baserad på den amerikanske deckarförfattaren James Ellroys Killer on the road, en berättelse om en massmördare.

Kritikerna har unisont prisat skivan och bandet har rönt bred uppmärksamhet sedan släppet. Det känns som det är medvind för Lions share just nu.

— Ja, skivbolaget satsar stort på skivan, vilket vi är väldigt tacksamma för. Närmast följer fler festivalspelningar, sedan kommer vi att boka inför hösten, det finns stort intresse utomlands vilket vi tycker är jättekul. Det kommer även att bli klubbspelningar i Sverige.

— När får vi se Lions share i Dalarna? undrar jag och hoppas att det redan är bokat och färdigt.

— Visst skulle det vara jättekul att spela i Borlänge eller Falun, det ser jag verkligen fram mot, men i dagsläget är ingenting bestämt. Nästa gång vi spelar i närheten är den 15 september på Rockland i Sala.

I väntan på lejonens eventuella giv i Dalarna kan den nya skivan varmt rekommenderas, som jag förresten betygsatte för snålt. Fyra klockrena hårdrockpoäng ska den ha!

Fakta: Sampo Axelsson

Ålder: 39

Bor: Stockholm

Familj: sambo och ett barn

Yrke: musiker och utbildad musiklärare på Kungliga Musikhögskolan

Gör i sommar: spelar bas med Lions Share

Gör i Falun: hälsar på mamma

Aktuell med: Lions shares nya platta Emotional coma och sidoprojektet Road to ruin med skivsläpp till hösten.

Mer läsning

Annons