Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårdkokt i överkant

Annons

LitteraturMontanari introducerar de nyblivna poliskompanjonerna Kevin Byrne och Jessica Balzano.

Byrne är en storväxt ärrad hårding till polisveteran med ett mjukt inre. Balzano däremot är en ung ensamstående mamma, ny på mordroteln och en tuff proffsboxare privat. Hon är envis, kompetent och ryggar inte för konflikter.

Deras första fall tillsammans blir att försöka stoppa en seriemördare som riktar in sig på unga katolska flickor.

Fastän historien handlar om våldsam död och att försöka hejda en seriemördare från att slå till igen, handlar boken än mer om de oskuldsfulla flickorna- döttrarna-som måste skyddas från den brutala ondskan som lurar bland skuggorna i staden, ett samhälle där flickor är oskyldiga byten och män har en mörk sida i själen som lätt kan göra dem till rovdjur.

Montanari vill beskriva det fruktansvärda brott det är varje gång ett barns löfte att få växa upp tryggt, vara naiv och ha drömmar bryts.

Boken handlar om det ljusa och det mörka och mitt emellan kämpar polisen för att upprätthålla en sorts jämvikt. Ett hårt, plågsamt arbete som varje polis får betala ett högt pris för att genomföra.

Boken är spännande och blev efter ett tag en riktig bladvändare. Något som boken dock skulle ha klarat sig bra utan är Montanaris klyschiga machojargong; med ord som "snutstationskaffe", "tjejsnutskor", med karaktärer som inte kan stanna vid att bara vara mänskliga utan måste vara omänskligt skittuffa storväxta machomän, och kvinnorna snygga, överdrivet kompetenta och konflikträdda.

Richard Montanaris En sista bön är en hårdkokt deckare som blir lite för ansträngt hårdkokt.

JENNY ANDERSSON

Mer läsning

Annons