Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hardenberger i Älvdalen

/

Annons

Alla, från kollegor till bedömare i de stora tidningarna, tycks vara så rörande överens om att

Håkan Hardenberger är bäst, helt enkelt. Och den som inte håller med måste förstås säga ett

annat namn och verkligen visa varför han eller hon skulle vara bättre.

Det gör ingen.

Inte minst får Hardenberger beröm för sin vilja att förnya föreställningarna om vad som är

lämpligt och möjligt för trumpeten som instrument.

Hardenberger gör en lång utvikning om trumpetens rötter i enkla signalinstrument.

– Det är den ena sidan. Där står trumpeten för kraft och kopplas samman med krigiska

aktiviteter. Å andra sidan hade trumpeten en kyrklig användning. Det talades om

änglatrumpeter, himlatrumpeter och -basuner.

I det senare fallet hade trumpeten en roll som instrumentet som (å Guds vägnar) signalerade

seger, prakt och ära.

Men den här dimensionen av trumpetens uttryck blir för fattig för Håkan Hardenberger.

– Jag tycker det där är litet trist i längden. Först när man gör tvärt om kan det bli vackert. Inget

uttrycker ensamhet så väl som en trumpet, anser jag.

– Den är så naken och utlämnad. Det är väl det som gör att felspelningar på trumpet märks så

jädra väl. Musiker på andra instrument gör förstås också fel, men det är inte lika uppenbart

som på trumpet. Innan ventiltrumpeterna kom i mitten på 1800-talet var det ett oerhört

svårspelat instrument. Och är i viss mån fortfarande, säger Hardenberger.

Barocken innehöll en hel del trumpetmusik, sedan blev det något mindre under

wienklassicismen, för att nå botten under romantiken.

– Egenskaper som trumpeten kopplas samman med var inte så heta under romantiken. Då blev

det istället en massa hornmusik; hornet skulle symbolisera naturen.

Men trumpeten har trots allt också senare spelat en mindre roll i konstmusiken. Det har

Hardenberger gjort vad han kunnat för att ändra på.

– Kompositörer som Pärt, Henze och Gruber har skrivit musik direkt för mig. Naturligtvis går

det inte att jämföra vad som finns i litteraturen för trumpet med sådana instrument som piano

och violin.

Vad är det då han söker för känsla i sitt musicerande? När är han nöjd efter en konsert?

– Det är när jag når en känsla av mystik. Idrottsmän beskriver det som flow. Jaget slätas ut helt

och hållet. Det är när man upplever sig vara vara toner, att man är det stycke när man spelar,

när tankarna på vad man gör är helt bortkopplade.

– Den där känslan får man några gånger om året. Jag jagar den. Sedan finns det allting

däremellan och det finns definitivt en lägstanivå som man absolut inte vill vara under.

Vid Vinterfests invigningskonsert igår i Älvdalens kyrka spelade Håkan Hardenberger bland

annat Folke Rabes verk Sardinsarkofagen, också det skrivet direkt för honom.

– Det uruppfördes i en industrilokal i Bergen som kallades så. Men Rabe tog intryck från många

håll i komponerandet. Det skrevs strax efter Estonias förlisning och har en sorgsen grundton,

även om det också har solsken och humor.

– Rabe har också vävt in tankar från en tavla av Goya där en religiös procession går med en

sardin och Aspenströms diktrad: ”Sardinen vill att burken ska öppnas mot havet”.

Idag spelar Hardenberger filmmusik, lämpligt nog i den finfina biografteatern i Älvdalen.

– Det kommer att bli svidande vackert, ha ha.

Mer läsning

Annons