Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här och nu med Standberg

Annons

Under åtta månader vandrade en grupp människor med bland andra Titti Strandberg, Mikael Strandberg, Peter Spjut och moranerna Oleleuka och Lekinjot 100 mil i ett område på gränsen mellan Kenya och Tanzania som bebos av olika Massajstammar.

Det är ett land som i huvudsak inte framstår som outforskat eller väglöst på något sätt, tvärt om, redan 1885 skrevs böcker om expeditioner i Massajland. Snarare existerar en mer modernt inriktad västerländsk civilisation parallellt tillsammans med en regional kultur där boskapsskötsel och ett ungdomsliv som krigare för männen är pregnanta inslag.

Utmaningen för expeditionen, och möjligen boken, var att utforska kulturen. Det lyckades expeditionen hyfsat med. En fascinerande bild av hur massajerna ser på tillvaron skisseras. Många unga massajer är under en period moraner - krigare - en tid med initiationsriter, när de lever ett sexuellt utsvävande liv och bygger långvariga lojalitetsband inom sin åldersgrupp.

Massajers tydligaste kulturella särdrag är deras stolthet. Den utgör en väldig bevarande kraft. Men det är också en kultur som behandlar sina kvinnor illa. De betraktas som underordnad arbetskraft av männen.

Ur ett västerländskt perspektiv är en återkommande faktor obehaglig eller rent av skrämmande: Vita människor betraktas som vandrande plånböcker. Vilket väl i någon mån är ett rationellt sätt att betrakta dem för urinvånarna.

Berättelsen präglas av alla försök av alla människor expeditionen träffar på att tillskansa sig pengar. Genom att luras, skrämmas eller begå olagligheter. Det går inte att lita på någon. Expeditionens massajer luras i sin tur av sina nära släktingar.

Eftersom alla relationer tycks bygga på möjligheten att tjäna pengar tvivlar läsaren på de möten, ceremonier och riter som beskrivs. Inför många skildringar, bland annat med kamera, verkar prisdiskussioner ha ägt rum.

Här-och-nu-berättandet är bokens tillgång och problem. Det finns en intensitet i skildringarna. Självupplevd torka, hunger och rädsla berör. Men ambitionen att besvara frågan varför finns inte. Författaren sjunker i boken inte djupare i det han ser och upplever.

Mikael Strandbergs språk är tungrott och gammalmodigt. Mest problem har han i talspråket:

"Att se elefanter i sin rätta miljö på detta vis", sade jag upprymt till Steve, "måste vara den mäktigaste syn man kan uppleva. Det tidlösaste av allt tidlöst".

Så där håller det på. Strandberg skulle behövt en stram redaktör.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons