Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har du någon gårdstavla av O Olsson?

/

Annons

Hed Olof har främst blivit känd för sina talrika målningar från Dalarna och kringliggande landskap. Framför allt hans tidiga målningar visar på en stor konstnärlig talang. Allra bäst är han kanske när han inte målar en enskild gård utan ett panorama, exempelvis en vy över Dalälven eller en hel by.

Målningar från Sörmland, Östergötland och Västergötland visar att han på äldre dagar sökte sig söderut, men kunskapen om denna period i hans liv har varit begränsad. Vi har inte heller vetat mycket om vem Hed Olof egentligen var.

Min egen hembygd är Grödinge socken på Södertörn, och det var i samband med forskning kring en backstuga där som jag kom till insikt om gåra‧målningarnas stora värde som kulturhistoriska dokument.

Många frågor fick sitt svar, när en målning av stugan hittades. Just denna tavla är inte målad av Hed Olof, men fyndet gav upphov till en inventering i samarbete med Grödinge Hembygdsförening. Ett 25-tal gåramålningar hittades, och 20 av dem bär signaturen O Olsson, med något av årtalen 1918-1920. Hed Olofs dominans i materialet gav i sin tur upphov till en undersökning av honom som person.

Gåramålningar inventeras även på andra håll på Södertörn, bland annat i Sorunda av Gudrun Carlsson och Ösmo av Bertil och Birgit Larsson. På båda håll har man så här långt hittat ungefär lika många gåramålningar som i Grödinge, och det är fortfarande Hed Olof som målat de flesta.

Det var 1917 som Hed Olof började sin verksamhet Sörmland, efter att i nästan 25 år vandrat runt i norra Mellansverige. Under hela denna långa tid fanns hans familj i Stockholm, men själv var han nästan alltid på okänd ort vid mantalsskrivningarna. Men inför just den vintern hade han sökt sig ned till Stockholm, där hans enda kvarlevande dotter fanns, och han blev det året mantalsskriven där igen.

När det vårades gav han sig ut på vandring igen, men nu med kosan ställd söderut, ut på Södertörn. Han kom snart till Ösmo och blev väl mottagen där. Många målningar av hans hand finns bevarade i Ösmo, de tidigaste från 1917.

De följande tre åren finner vi hans målningar runt om på Södertörn, bland annat i Grödinge och Sorunda. År 1920 lämnade han Södertörn och tog sig över till Hölö på fastlandssidan. Han har efterlämnat tavlor på båda hållen det året.

Följande år finner vi tavlor av hans hand både i Hölö och Tystberga samt i Östergötland. Hed Olof lämnade således Sörmland år 1921 och de fortsatta spåren efter honom finner vi i Östergötland (1921-1929) och Västergötland (1927-1930).

Det finns ännu några personer på Södertörn som minns Hed Olofs besök. Men de var den gången bara barn och kan därför inte bidra med så många detaljer. Hed Olof var nog inte så talför heller.

En kvinna i Ösmo, född 1904, minns från 1917 att målaren hade staffli och en rulle papp med sig. En man i Östergötland, f 1918, minns från 1924 att målaren kom på cykel, med staffliet på pakethållaren.

Litet fylligare berättelser har vi från 1970-talet, då Inger Bonge-Bergengren på Nordiska Museet hade börjat med sina omfattande undersökningar av gåramåleriet. Från Värmland berättas om ett besök av målaren 1914, en stor och kraftig karl med tillhörigheterna i en ryggsäck: "Det var en s k Gösta Berling, kanske ej så välkommen av alla."

Av andra betecknades Hed Olof som snäll, men inte så pratsam av sig.

En informant växte upp på torpet Brunn i Ösmo. Hon berättar om minnen från ett besök av Hed Olof 1919, trots att hon bara var 4 år då:

"Han kom gående till oss med staffli och målarskrin på ryggen. Mor och far har berättat att han kom in i stugan och frågade om han fick måla av torpet. Han visade också en målning han gjort på en annan gård. Han bodde någon dag hos oss och åt tillsammans med oss. Han låg i kökssoffan och han erhöll en kontant betalning av 15 eller 20 kr. Han skissade tavlan direkt på skivan och målade den färdig på plats. Vi tyckte att vi fått något väldigt fint i vårt hem och jag minns att vi barn betraktade hans arbete med stor nyfikenhet och aktning."

Hed Olof var således en stor och kraftig karl. Enligt en uppgift var han mycket dåligt klädd, enligt en annan hade han klumpfot. Han betecknas ibland som ett original, ibland som en slarver. Det finns flera vittnesmål om hans begivenhet på starka drycker.

Han ska själv ha kommenterat den saken, när någon föreslog att han skulle spara slantarna som tavlorna inbringade: "Nej, kära frun, det törs jag då rakt inte, för då skulle jag supa ihjäl mig sedan."

Hed Olof kallades ibland för Rättviks-Olle, vilket pekar på att han härstammade från i Hed i Rättvik. Bonge-Bergengren har undersökt vilka personer därifrån som passar in tidsmässigt och har föreslagit två personer, födda 1851 och 1855.

Jag har undersökt detta vidare och fann då att den första kandidaten dog redan 1893 och därför kunde uteslutas. Den andra kandidaten visade sig där‧emot passa in mycket väl.

Denne Olof Olsson föddes således 1855 på en gård i Hed, i Vikarbyn en mil nordväst om Rättviks samhälle. Pappan Hed Olof Andersson var bonde, och lille Olof var yngst bland många syskon.

Med två äldre bröder var det inte att tänka på att en gång få överta gården. Olof blev i stället målare. Under hela sitt vuxna liv är han i kyrkböcker och mantalslängder betecknad som målare eller måleriarbetare.

Det kan också nämnas att Olof i en husförhörslängd är antecknad som svagsint, en mildare motsvarighet till sinnesslö. Det var emellertid inte värre än att hans bibliska kunskaper kunde anges som någorlunda.

År 1874 gifte han sig med Björk Anna Olsdotter, bonddotter från Utby i Rättvik. En dotter hade kommit till världen redan några veckor innan. Olof och Anna fick sammanlagt sex barn men bara två döttrar uppnådde vuxen ålder. Två tvillingpojkar dog vid födseln och två flickor dog som barn.

De fyra yngsta barnen föddes i Helgum, nära Sollefteå. Familjen vistades tydligen där under några år, men var fortfarande skrivna i Rättvik. Vi kan anta att Olof sökte sig dit för att få arbete, det var vanligt i Dalarna att söka sin utkomst långt hemifrån.

År 1883 flyttade familjen till Hedemora och fortsatte efter ett par år till Uppsala. Där stannade man inte länge, redan 1886 flyttade familjen vidare till Stockholm.

Familjen bosatte sig först på Södermalm. Bara två av barnen fanns nu kvar i livet. Man flyttade ofta, mellan Söder och Östermalm. Adresser nära nuvarande Strandvägen förekommer, men denna gata var ännu inte framdragen och det fanns bostäder i området även för folk i små omständigheter.

När Strandvägen var färdig, efter Stockholmsutställningen 1897, bor familjen några år på Norrmalm men återvänder sedan till Östermalm, litet högre upp.

Vid de årliga mantalsskrivningarna anges Olof således som målare, men det finns inte någonstans uppgift om någon anställning. År 1889 finns för familjen antecknat Åtnjuter understöd från Allm fattigvården.

I mantalsuppgiften för år 1894, då familjen varit i Stockholm i sju år, antecknades det att Olof befann sig på okänd ort. Sedan var han frånvarande nästan alla år ända fram till 1930. Under denna långa tid fanns han i Stockholm endast åren 1895, 1898 och 1917 enligt mantalsskrivningarna.

Det framgår inte av arkiven om han hade någon kontakt med sin familj utöver detta. Hustrun Anna var emellertid tvungen att finna sin egen försörjning och står antecknad som lackfabriksarbeterska.

Några år efter hustruns död 1912 fortsätter Olof att vara försvunnen men tar tydligen kontakt med dottern Karin 1916. Följande år är nämligen båda antecknade som inneboende hos en arbetare.

Men Olof gav sig iväg igen efter vintern. Som brukligt för försvunna personer efterskrevs han på den gamla adressen några år och fördes 1920 in på bilagan, d v s listan över obefintliga.

År 1930 fördes han ut från bilagan igen, till en adress på Södermalm. Han var uppenbarligen nu för gammal för att orka med livet som vagabond. Året efter skrevs han in på Vårdhemmet Högalid. Han behandlades för olika sjukdomar men levde ända till 1940, då han avled av en hjärnblödning. Begravningen betalades av fattigvården, sedan man konstaterat att dottern Karin inte hade några medel.

Dessa uppgifter, tillsammans med Bonge-Bergengrens undersökningar av målarens bakgrund, gör det mycket sannolikt att 1855 års Olof och målaren är samma person. Denna slutsats stärks av att Olof var yrkesmålare, en inte ovanlig bakgrund bland gåramålare.

En invändning som kan resas är att vår målare i så fall blev 85 år gammal. Det är en oväntat hög ålder, med tanke på den hårda tillvaro han måste ha haft och hans dryckesvanor.

Det är ett tragiskt levnadsöde som tonat fram. Hed Olof Olsson var en man med stor konstnärlig talang. Han kom emellertid från enkla förhållanden och fick nöja sig med ett liv som kringvandrande målare.

Hans talang gav inte mera än mat för dagen och han slutade sitt liv omhändertagen av fattigvården. Men hans målningar finns kvar och är idag en kulturhistorisk skatt.

Hed Olof är en typisk representant för de målande vagabonder, som under decennierna före och efter förra sekelskiftet var vanliga på landsbygden.

I en tid då fotografier inte var så vanliga, än mindre färgfoton, fanns det ett stort intresse för att få det egna stället avmålat. Inte så sällan beställdes flera målningar samtidigt.

Kanske var det några syskon som skulle ha var sin tavla. Kanske lyckades målaren övertyga beställaren om att man även borde ha en tavla av kyrkan eller något annat speciellt ställe i socknen.

De målare som drog sig fram på detta sätt kom från små omständigheter och var i allmänhet självlärda. Tavlorna har en naivistisk prägel men vittnar ofta om en stor konstnärlig begåvning.

Ett kännetecknande drag är detaljrikedomen. Vi kan se hur husen var byggda och får ofta se vilka blommor som stod i fönstren och vad som växte i trädgården.

De miljöer som skildras är i dag till stor del förändrade, ibland helt försvunna. Vagabondernas tavlor har därför med tiden fått ett stort kulturhistoriskt värde. Men detta är ett kulturarv som lever farligt.

När dessa målningar, som i efterhand kommit att benämnas gåramålningar, tillkom var de ägarnas stora stolthet och fick hedersplatsen i finrummet. Så småningom blev de emellertid omoderna, och många togs ned från väggen.

En undanställd och bortglömd målning löper inte bara risk att bli skadad. Det har ofta hänt att en sådan undanställd målning har kastats ut vid en flyttning eller ett arvsskifte. Den naivistiska karaktären gör att målningen lätt uppfattas som värdelös.

Genom seklerna har landsbygdens bebyggelse skildrats på många målningar, utförda av skolade konstnärer eller självlärda målare. Alla har något att berätta om gångna tiders miljöer men alla tillhör inte gruppen gåramålningar. Hur ska då denna grupp avgränsas?

Syftet med gåramålningarna var att visa hur fint det avmålade stället var, och gårdens byggnader står därför i fokus. Vi får se hur husen såg ut och hur de var placerade i förhållande till varandra.

Man kan se hur de var byggda och utsmyckade, och den botaniskt intresserade kan dra slutsatser om växterna i trädgården. Människor och djur förekommer däremot inte så ofta på gåramålningarna. För att allt skall synas ordentligt är perspektivet ofta förvrängt, en trelängad gård kan exempelvis vara utvikt.

Gåramålningarna är i huvudsak dokumentära, men de kan även ha ett inslag av värdeperspektiv. Målaren var angelägen om att beställaren, gårdens ägare, skulle bli nöjd. Även om granngårdens byggnader låg tätt intill, syns inte detta på målningen.

Kanske hade beställaren planer på att lägga om taket och bad målaren att gå händelserna i förväg. Flaggan är ofta hissad på gåramålningen, men det är inte alltid som gården hade någon flaggstång.

En exakt avgränsning går inte att göra. Alla kriterier på målaren är kanske inte uppfyllda. Ofta vet man inte någonting om den person som utfört en målning.

I tveksamma fall bör det avgörande vara målningens allmänna karaktär. Finns det en rikedom på detaljer eller har konstnären endast velat fånga en stämning och därför bara antytt bebyggelsen? Givetvis bör även tillkomståret beaktas.

Gåramåleriet i egentlig bemärkelse började förekomma i slutet av 1800-talet och levde kvar fram till andra världskriget.

Man tror att gåramåleriet kom till oss söderifrån. I Danmark, särskilt på Jylland, finns det många gåramålningar och de förekommer även i norra delen av Schleswig-Holstein. Hos oss är detta härliga måleri vanligast i Sydsverige, men det har förekommit på många andra håll i landet.

Gåramåleriet hade sin glansperiod under 1900-talets första decennier. Det levde kvar på många håll under mellankrigstiden, men trängdes så småningom ut av en ny företeelse, färglagda fotografier av gårdarna från luften. De kring‧vandrande målarna ersattes av försäljare av flygfotografier. Många gåramålningar ställdes undan och glömdes bort.

Det var i Skåne som intresset för gåramåleriet väcktes på nytt. Den första inventeringen gjordes redan 1957 i Kvidinge hembygdsförening, men det nya intresset för gåramåleriet väcktes på allvar genom en utställning på Österlens museum i Simrishamn 1970, organiserad av Alf Åberg. Det var han som i detta sammanhang började använda det skånska ordet gåramålning.

Tiden hade blivit mogen att se på målningarna med nya ögon, som värdefulla kulturhistoriska dokument. En lång rad andra utställningar av gåramålningar följde, i Skåne och på andra håll i Sverige.

Inger Bonge-Bergengren, intendent vid Nordiska museet, intresserade sig tidigt för gåramåleriet. Hon startade en inventering på riksplanet och engagerade tidningarna Ica-kuriren och Land.

Vad ska vi då göra? Det viktigaste är att genom en inventering få fram målningarna i ljuset igen och göra ägarna medvetna om det kulturhistoriska värdet. Genom publicitet kring inventeringen får vi inte bara fram flera målningar utan ökar också den allmänna kunskapen om gåramålningarna.

Det är viktigt att fotografera målningarna, och bilder av motsvarande miljöer av i dag kan ge intressanta kunskaper om förändringar. Fakta om målningen och vad vi kan få reda på om berörd gård ska dokumenteras.

Allt detta är enkla saker, som kan göras med små medel. Man utför en kulturgärning och har samtidigt roligt. Den som har något att berätta om gåramåleri, eller har funderingar kring en egen inventering, är mycket välkommen att ta kontakt med författaren till denna artikel.

Jonas Hasselrot

Fotnot: Författaren kan nås på tel 08-55018240 och e-post jonas.hasselrot@telia.com

Annons