Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han visar ut hockeyn

Annons

Tom Malmquist drar lite i den vildvuxna mustaschen. Det gör han ofta, lite otåligt.

Om han i tonåren var en storbyggd hockeyforward är han i dag en spenslig poet och gitarrist. Han ger ett spänstigt intryck även när han sitter och pratar.

I hans lyrikdebut återkommer spiken som symbol, den som slås ner från far till son "genom urminnes tider". Sonen är rädd för att få den inhamrad genom hörselgången.

I Dagens Nyheter hyllar poeten och recensenten Anna Hallberg Sudden death som en välkommen sågning av ett våldsamt mansideal.

I Malmquists hockeyrink är kyla och aggressivitet normen, där har regler om vanlig medmänsklighet slutat gälla. Det är inte bara tillåtet, utan nödvändigt, att hata och slåss, även för en liten pojke.

Men lite ledsen är han för att recensenterna skrivit nästan bara om uppgörelsen.

-Man får inte glömma att det finns en kärlek till hockeyn, jag skriver faktiskt att jag älskar det. Personen som är där är rädd och arg, men det finns ju en fascination för det vackra, ljuden och skären. Det finns något ömtåligt och vackert, en tunn is och under den rörligt vatten.

gå, kör, lira pucken din jävla fitta, här är min assiett, frukost i led efter vilja och talang, de sunda flingorna i yoghurten mjuknar, en stickande hypofys, övertryck, hemtrevliga bryn krullar sig i en spegelblank sked.

Tidigare har han skrivit i tidskrifter som OEI och Lyrikvännen, han har läst litteraturvetenskap, och spelat gitarr (hans första ep kommer i dagarna).

De expressiva bilderna i debutboken är inte bara resultat av inlevelse och formuleringskonst. Tom Malmquists pappa var sportchef på Expressen. Sonen sattes på isen redan som fyraåring.

Innan han tvärt avslutade sin hockeykarriär tolv år senare hade han varit kapten i Stockholms tv-pucklag. När han var 14 hade han fått en njure krossad och en klubba över halsen så att han inte kunde andas.

-Det är klart det var obehagligt, men det var saker man fick räkna med. 1993 kom DN och gjorde ett reportage i vårt omklädningsrum.

-Då hade en kille i AIK:s pojklag fått en tackling så att han var nära att bryta ryggen och låg och svävade mellan liv och död på Karolinska sjukhuset. Då blev det debatt om att hockeyvåldet ökat, och det har ökat sedan dess.

Malmquists diktarperspektiv är tonåringens och barnets:

hockeybyxorna saknar fickor, ingenstans att gömma händerna

stoppa ner det upphittade, en slät sten

spara ett löv

inte ha möjlighet

att ta med sig

det omtyckta.

-Om man går in på en hockeyrink i dag och ser fyraåringar i sina hjälmar är de så gulliga att man smäller av.

-Samtidigt står föräldrar på läktarna, skriker och ser potential i de små kropparna. Jag tror inte någon medvetet vill göra illa, jag tror bara att man inte tänkt efter.

Även om han själv utgår från just hockeyn är hetsen mot barn något som går att hitta i princip överallt. De ska prestera och lyckas.

-Om man läser om hur pojkar fostrades i det militära på 1600- och 1700-talen så påminner det om hur man fostras inom en kampsport som hockey.

-Det där chevalereska idealet, att man både ska kunna smälla till och samtidigt vara en fantastisk medmänniska för sin fru och sina barn, det fascineras jag av. Det är väldigt konstigt. (TT Spektra)

ERIKA JOSEFSSON

Mer läsning

Annons