Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han tar skräckgenren ett steg längre

Annons

John Ajvide Lindqvist håller på att muta in ett eget revir i svensk litteratur. Efter debuten som var en "vampyrroman" tar han med Hanteringen av odöda steget in i en mer renodlad skräckberättelse. Egentligen är skräckberättelse en alltför begränsad beskrivning av romanen. Ajvide Lindqvist nöjer sig inte med att skildra obehagliga scener. Han vill göra något mer.

Under några sommardagar i Stockholm 2002 vaknar flera hundra nyligen avlidna människor upp. De krafsar mot kistlocken, reser sig i bårhusen och simmar upp från havets botten. Förvirringen blir total i samhället. Media utnyttjar chansen till scoop. Läkarna ser möjligheten att experimentera på de "omlevande" innan lagstiftningen byggts ut. Regeringen placerar de odöda i en övergiven förort, för att visa att man agerar och för att ge sken av att ha situationen under kontroll. Ajvide Linqvist har onekligen hittat ett ämne som fungerar för att formulera samhällskritik.

Men det blir många trådar att hålla reda på, lite för många. Flera lämnas hängande oavslutade. Alla porträtt är inte bra - läkare som skrattar åt anhöriga, kristna som är inställsamt vänliga och påträngande predikar om det de upplever som den yttersta tiden. En del scener känns också överlastade, för effektsökande i sin vilja att skapa olust.

Ändå är det en ytterst märklig historia med en ton som är ny, åtminstone för mig. Och Ajvide Lindqvist är otroligt skicklig på att sätta fingret på framför allt en slags relation - den mellan föräldrar och barn. Det är gripande att läsa om den nyligen avlidne pojken Elias som kommer tillbaka men som bara verkar vara ett tomt skal.

Ajvide Lindqvist lyckas verkligen gestalta plågan Elias mamma går igenom när hon hoppas på det man anar är omöjligt: Att Elias ska bli levande på riktigt igen.

De odöda väcker en rad existentiella frågeställningar. Var slutar livet? Finns det en själ? Vill vi verkligen ha de döda tillbaka? Skulle den här boken ha varit en film - och det är nog inte omöjligt att den blir det - så visar Ajvide Lindqvist att det går att göra något mer av skräckgenren än vad som gjorts.

Där många moderna skräckberättare en smula uppgivet tar steget in i komiken, går Ajvide Lindqvist åt motsatt håll. Han behåller allvaret och diskuterar frågeställningarna som gömmer sig bakom de tragedier som inom genren annars stannar vid bloddrypande scener och en vilja att skapa kårar längs ryggraden.

Ajvide Lindqist har mod att gå en egen väg och det som började som en skräckberättelse blir snarare en undersökning av livsvillkoren.

Ska man läsa ut en sensmoral i synen på livet är den inte alldeles olycklig. Det finns hopp och en själ som lever vidare även sedan kroppen slutat fungera.

FREDRIK BORNESKANS

Mer läsning

Annons