Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hallå, du fick ju sparken, Persson!

/
  • Slut i rutan. Det sista programmet i SVT:s dokumentärserie om Göran Persson visade en statsminister helt utan koll på hur han och regeringen uppfattades av svenska folket.

Annons

Göran Persson visade i det avslutande programmet en närmast edbergsk backhandsvolley när han medgav att han kände att vibrationerna i Ovala rummet i Vita huset var sådana att han kunde "klippa till".

Det kändes plötsligt rätt att prata direkt med Bush om den på Guantanamo fångne svenske medborgaren Ghezali. "Ställ honom inför rätta eller släpp honom". När Bush blev svaret skyldig följde Persson upp med att, genom en svensk reporter, tvinga Bush att lämna en öppning.

Frågan var löst.

Onekligen en fascinerande inblick i hur det kan gå till.

Förhållningssättet kräver förstås en mycket väl utarbetad politisk känsla, människokänsla och pålästhet. Med tiden krympte just sådana kvaliteter hos Persson som skrumpna russin, visade det fjärde programmet.

Han förstod aldrig den nya generationens politiker som Fredrik Reinfeldt, med en mer lyssnande och konstruktiv framtoning. Persson bekände öppet att Reinfeldt är en gåta för honom - "tvålen. Han glider undan. Mänsklighet, värme - allt saknas hos honom."

Självklart föredrar Persson Lundgren istället.

Det är däremot lätt att sympatisera med Perssons sågning av Leijonborgs tarvliga nivå på angreppen i partiledardebatten efter tsunamin. Leijonborg var helt enkelt oanständig. Räkna också med en enorm medial ord-ping-pong kring totalsågningen av DN:s politiske kommentator Henrik Brors.

Enligt Persson har Brors aldrig ställt en fråga och aldrig skrivit en krönika som hållit ihop intellektuellt. "Politruk", fräste Persson, som konstaterade att DN är helt partipolitiserad. Persson var förstås frustrerad i valrörelsen 2006, och uttalandet får ses i ljuset av det.

Men jag har alltid hållit politiska kommentatorer på nyhetsplats för en styggelse (och håller med om att Brors inte direkt är någon analytiker), och ser gärna att en ny debatt om fenomenet startar.

Räkna med att DN går i svaromål när den blir beskriven som "dagstidningarnas TV8".

Ut med Knutsson och Bergström ur SVT-nyheterna också! Vad är det för politiska förlopp, avsikter och trender som inte frågor och svar till politikerna själva kan ge svar på? Vad är det för mening med frågor mellan studioankaret och kommentatorn?

Hade Persson kunnat släppa makten, klara successionen, hade kanske valet 2006 kunnat vinnas. Tyvärr kunde han inte lansera Pär Nuder en alltför "intellektuell person som håller människor på avstånd".

Att Persson håller honom för "briljant", "analytisk och "stilistiskt skicklig" räcker inte. "Han är ju inte Kossan Doris danskavaljer direkt", sade Persson och tänkte på ett av sina egna gästspel i ett barnprogram.

Han hade gärna sett Margot Wallström som sin efterträdare och gjorde uppenbarligen allt för att få in henne i regeringen igen. Hon nekade ta någon ministerpost alls. Jag för min del tror Persson när han beskriver det som en personmotsättning iscensatt av media.

"Personen ska kunna samla partiet och vinna val. Det är inte min sak att peka ut personen, men jag ska se till att folk ska vara i läge". I det läget ville Persson placera Wallström. "Alla" påstod motsatsen.

Persson stönade och suckade. Han var "jagad", "missförstådd" och "påhoppad". Från sjuksängen efter höftoperationen rasade han över att hans goda vilja ifrågasattes.

Han beklagade över huvudtaget hur en förenklad mediedramaturgi med korta tv-inslag, personmotsättningar, konflikter utan bakgrund och sakfrågeorientering, kommit att sippra ut från kvällstidningarna.

"Media är snuskigt. Jag känner mig dyster".

Bilden av ett handlingsoförmöget regeringskansli under tsunamikatastrofen förstärktes under programmet. Det står nu helt klart att den här tidningens nattredaktion under söndagen den 26 december hade bilden av vad som hänt i Sydostasien klarare för sig än rikets ledning.

UD:s nyckelman Hans Dahlgren läste kvällstidningarnas löpsedlar på väg till jobbet och så sakteliga började ljuset gå upp till honom: "Det här är nog lika stort som Estonia", sade han i mobilen till Persson. Det var 24 timmar för sent.

Ju längre det avslutande avsnittet löpte en desto mer bekämmande bild av Persson tonade fram. Till slut hade han uppenbarligen ingen koll alls, och kanske ingen som vågade närma sig honom för att beskriva vilka krafter som rörde sig i folkdjupet.

Toppolitikern som får "uppenbarelser" om att han kommer att vinna val, nästan som en lidnersk knäpp, parat med föreställningen om att väljarna kommer att acceptera en ny minoritetsregering för att "de borgerliga är ju så väldigt dåliga. De har en svag personuppsättning och de har den absolut tunnaste som leder det hela".

Det är blev en final med en svart bil som lämnade den politiska scenen, med en Persson som in i det sista och säkert än i denna dag saknar självinsikt.

Som allra sista politisk ambition, efter att ha blivit vald och återvald, bör en politiker själv sträva efter att få bestämma när och hur han ska avgå.

Det menar Persson uppenbarligen att han gjorde och att han därför kunde gå "med högburet huvud" - att han inte var en av de politiker som blev "släpad baklänges ut".

Hallå Göran Persson! Du fick faktiskt sparken med buller och bång!

Av svenska folket.

Mer läsning

Annons