Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håll hårdrocken utanför klostermurarna

Annons

Finns det inte något läskigt med munkar? Inte munkar med socker utanpå och sylt inuti - de är på sin höjd sliskiga - utan riktiga, mänskliga munkar med stickiga tagelskjortor och kåpa.

Kanske grundar sig detta på rädslan för det okända - så länge det handlar om fryntliga gubbar som odlar örter och vin är det väl harmlöst, men man vet ju inte riktigt vad de håller på med bakom klostermurarna.

Redan Matthew Lewis insåg munklivets kittlande rekvisita när han skrev The Monk 1796, en av de första gotiska skräckromanerna. Sedan har det fortsatt och raden av obehagliga munkar kan göras lång. Den onde abboten från I Rosens namn som inte gillar humor är ett exempel, liksom spanjoren Amando de Ossorios obskyra filmsvit Tombs of the Blind Dead - där är munkarna till och med vandrande skelett. Och tänk bara på jesuiterna och spanska inkvisitionen.

Obehagligt aktuella dessa dagar ärden ultrareaktionära katolska fraktionen Opus Dei , som med sina medeltida moraluppfattningar nästlat sig in i Vatikanens innersta.

Men det finns något som gör att alla dessa skräckvisioner och mörkermän förbleknar. I dagarna damp det nämligen ner en skiva i min brevlåda. Gregorian - The Dark Side.

Ett gäng Gregorianska munkar upptäckte som bekant för några år sedan att världen hade ett behov av deras sakrala sånger och att detta var ett mycket lukrativt sätt att fylla på klostrets kassakista. I början handlade det om gregoriansk körmusik, punkt slut, men snart hakade fler på trenden och det började spåra ur.

Nu är botten nådd. På The Dark Side profiterar dessa munkar på sin mystiska aura, genom att tolka ett knippe rocklåtar av det lite "mörkare" slaget, däribland en handfull hårdrocksdito. Till dem som får sina alster misshandlade hör bland andra Ozzy Osbourne, The Sisters of Mercy (från sin mest hårdrockiga period) och Evanescence.

Redan inledande låten känns som ett slag i ansiktet, ett hån. Nine Inch Nails Hurt, som i Johnny Cashs tappning nästan gav mig en religiös uppenbarelse är i munktappning paradoxalt dränerad på all sakralkänsla. Nick Caves laddade stämma i Where the Wild Roses Grow är ersatt med en bajsnödig tenors. Heroin- abstinens ter sig ganska lindrigt i jämförelse.

Det enda som möjligen skulle kunna falla enhårdrockare på läppen är Ave Satani ur filmen The Omen, och detta på grund av att versionen är hyfsat trogen originalet.

Hela skivan är ett bevis på att klosterlivet gjort attmunkarna tappat kontakten med verkligheten utanför. Eller så har de faktiskt bytt Ave Maria mot Ave Satani och sålt sina själar till djävulen. Inte för att likt Robert Johnson ges övernaturliga musikaliska färdigheter, utan för att genom försåtliga Åhlénskampanjer förgifta slentrianmässiga musikkonsumenters sinnen.

Jag säger: Driv ut månglarna ur templet.

Mer läsning

Annons