Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Häll ecstasy i dricksvattnet"

Annons

Liksom vid att stirra in i automatvapen över en kopp kaffe. Överallt syns unga uniformerade, kraftigt beväpnade soldater. För att komma in gallerior, affärscentrum och på större busstationer måste man passera strikta säkerhetskontroller, tömma väskor och ryggsäckar. Alla platser där många människor rör sig är givna mål för potentiella terrorister.

Varje gång en självmordsbombare genomför en terrorattack töms omedelbart varenda affär i hela Israel på kunder, berättar en uppgiven butiksföreståndare. Allt blir öde.

Dagen därpå, forsätter han, håller alla affärer öppet. Som vanligt. Kunder strömmar till. Som vanligt. I väntan på nästa bomb.

Att leva under terrorhot tillhör den israeliska vardagen. Att leva under ockupation och förtrycden palestinska.

Jämfört med livet på Västbanken och i Gaza är tillvaron i Israel närmast drömlik, likväl en mardröm. Den psykiska pressen är enorm. Många försöker hålla konflikten på avstånd, har slutat läsa tidningar och se på nyheterna.

Inte sällan får jag höra, "Du vet nog mer om vad som sker här än jag". Men alla vet ändå. Ingen kan undgå det.

Sedan den senaste Intifadan började förra hösten har allting förvärrats, inte bara i de ockuperade områdena. Ett stort problem hamnar gärna i skymundan i nyhetsrapporteringen. Israels ekonomi befinner sig i en akut kris. Under hösten har arbetslösheten stigit mot tio procent. Många detaljhandlare har halverat sin försäljning på några månader. Många är på väg mot konkurs. Och turistnäringen är naturligtvis stendöd, i synnerhet

efter 11 september.

Alla drabbas, men hårdast naturligtvis de redan mest utsatta, främst landets dryga miljon israeliska araber. Liksom de många palestinier på Västbanken och i Gaza som är beroende av inkomster från jobb, och svartjobb, i Israel.

En stat och ett så kallat självstyre. Människor i två kommunicerande kärl.

Tel Aviv kantas av en fantastisk strand och av lika fantastiska skyskrapor. Tidsmässigt är det bara fyrtiofem minuter till Jerusalem. Mentalt skiljer ett par tusen år mellan städerna. Tel Aviv-borna skämtar om att man borde bygga en mur runt Jerusalem. Inte för att skydda invånarna. Utan för att skydda normala människor från religiösa fanatiker av alla riktingar.

"Man borde blanda det i dricksvattnet - då skulle det bli fred!" säger en man som jag träffar på en fest i Tel Aviv. "Det" syftar på en av de mest populära drogerna i ett synnerligen drogintensivt, eskapistiskt nattliv: ecstasy. Enligt samme källa är ecstacy en helt missvisande beteckning. "Det borde kallas 'empathy' - förmågan att känna empati är drogens främsta egenskap". Onekligen en originell, om än föga trolig lösning.

I flygplatsens säkerhetskontroll tvingas jag att sätta igång min bärbara dator. Det kan ju vara en bomb. Cd:n börjar spela automatisk när datorn startat. Ut ljuder techno av världsmusiksnitt: Natacha Atlas, belgisk-brittisk musiker med turkisk mor och egyptisk-judisk far - som sjunger på arabiska.

"Vill du höra en annan låt?" säger jag till den israeliska säkerhetsvakten. Det stränga ansiktet smälter något. "Nej, det är bra", svarar hon. Och tillägger leende, "Jag gillar också Natacha Atlas".

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons