Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hagegård trotsade ovädret

Annons

musik | opera

värmlands sinfonietta

Dalhalla

lördag 10 augusti

Dirigent: O Wiggo Bang

Solister: H Hagegård (baryton), A Hallenberg (alt), M Fontosh (sopran), G Eliasson (tenor)

Musik av Mozart, Händel, Puccini, Verdi, R Strauss, Gounod, Cilea, Léhàr, Kálmàn, Rossini och J Strauss d y

Håkan Hagegård har ett glokalt arbetssätt. Djupt förankrad i Värmlands mylla med Hagegården, men upptagen med sin professur i Bloomington, Indiana och konserter i London när tidningen ville intervjua honom,. Och allt bottnar i hans varma och kraftfulla (aldrig ansträngda) baryton.

Hagegård var självklar centralgestalt under konserten både i kraft av sången och för att han fungerade som något av en konferencier för de ungefär 2000 i publiken.

Precis när orkestern stämt klart öppnade sig himlen. Ett envist regnmoln hade bestämt sig för att se om det gick att höja sjön i Dalhalla så mycket att scenen översvämmades, och det gav inte upp förrän en bit in i programmet efter paus.

Regn är inte bara otrevligt för att det blir vått och kallt - därutöver prasslar regnkappor och skvalar vatten från scentaket.

Dessbättre kunde detta nästan kompenseras fullt ut av en perfekt ljudproduktion, som visade flexibilitet och anpassade sig till förutsättningarna.

Förutom Hagegård är åtminstone två av sångarna verksamma på hög nivå: Alten Ann Hallenberg var ju sensationell i Verdis rekviem förra året och gjorde på lördagen en härlig, såväl märg- som lekfull "Non piu mesta" ur Rossinis La Cerentola - ett verkligt paradnummer (hon gjorde för övrigt entré med skurhink och mopp).

Maria Fontosh har en mycket rik och intressant röst och har en spännande talang i att den både är tung och rörlig. Konsertprogrammet tog mest fasta på det senare.

Före "Dunque io son", ur genombrottsrollen som Rosina, mot Hagegård, hoppade de tyvärr över det roliga recitativet. Men annat bus var att inte ta "un biljetto" ur dekolletaget, utan i stället en SMS-ande telefon ur fickan! Fontosh var njutbar också i Gounods Juvelaria.

Ole Wiggo Bang valde påfallande ofta sega tempi. I exempelvis ouvertyren till Figaros bröllop, i duetten ur Barberaren och i Askungens rondo. Värmlands sinfonietta var bäst i valssviten ur Strauss Rosenkavaljeren. Strauss speciella och intrikata tonspråk fångades charmigt.

Konsertens toppar var emellertid terzetten "Soave sia il vento" ur Così fan tutte och, för undertecknad något överraskande, duetten "Minns du den än" ur Czardasfurstinnan. Som extranummer framfördes Dryckesvisan ur La Traviata och "Deh, vieni alla finestra" ur Don Giovanni.

Med mandolin och allt.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons