Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustav flyr till dagdrömmar

Annons

LitteraturConny Palmkvist inleder sin andra roman på samma sätt som han inledde sin debutroman Hej då, allihopa.

En ensam och uppgiven kille, runt trettio, sitter i en lägenhet någonstans i en sydsvensk småstad. Det kommer in någonting genom brevinkastet.

I första boken är det en nyckel, i andra boken är det ett brev. Symboliken är densamma. Det förflutna kommer tillbaka, trots att huvudpersonen inte riktigt är beredd.

Här hittar Palmkvist inte fram till vare sig sin berättelse eller dess form. Istället pressar han fram en intrig, antyder hemskheter och en möjlig lösning, som om han skrev en pusseldeckare.

Gustav har lämnat sin uppväxt bakom sig, "brutit tiden i två delar". Nu tvingar Mathildas brev honom tillbaka till platser fyllda av smärta.

Språket lossnar när den 13-årige Gustav berättar. Med klar blick registrerar han landskapet, pappans humörsvängningar och mammans självutplånande beteende. Men när det kommer till misshandeln, då sviker Gustavs blick. Att sätta ord på de jävligheterna klarar han inte. Där drar han sig tillbaka, in i sina fantasier.

Det är Arnold, den snusspottande, välmenande mannen utanför Ica, som lär Gustav att fly till dagdrömmar och berättelser. Hans magiska bildvärld, fylld av hjältar, stjärnor och fiskar, blir Gustavs sätt att förstå och handskas med verkligheten.

Två gånger är misshandeln så våldsam att Gustav nästan dör. Trots det är det ingen som ingriper. Rektorn på Gustavs skola gör ett halvhjärtat försök. Det allra värsta, och också det allra bästa, i boken är beskrivningen av det: att alla vet och att ingen gör någonting.

Palmkvist låter den vuxne Gustav och den vuxna Mathilda göra upp med det förflutna. Då blir det tröttsamt igen.

Mathilda har ingen personlighet, istället har hon en gul sommarklänning. Och när upplösningen kommer blir svaren precis de som man från början anar.

JESSICA DALMAN

Mer läsning

Annons