Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gubbar - världens undergång!?

Annons

Världen styrs av en massa gubbar, som helst litar på och lyssnar till andra "gubbs".

Jag blev prejad av en gubbe i förrgår.

En gubbe på 30 bast - med kepa.

Gubbrackar´n gjorde en fasansfull omkörning, klämde in mig mot en trottoarkant, där jag i min tur skrämde vettet ur en rullatortant.

- Gubbe! Gubbtjyv!!! Jag stannade, bad tanten om ursäkt, medan gubben försvann, fast han i backspegeln sett hela scenariot.

Timman senare blev jag antastad av en annan gubbe, med aggressiv hund.

Jycken hans kom farande med blottade huggtänder och ilsket skällande.

Gubb-hussen fick stopp på djuret i rullkoppel fem centimetrar från min kropp.

Mol allena. Mitt i skogen.

Jag kom undan med blotta förskräckelsen, lät min tunga förklara att hans hund syntes otrevligt aggressiv.

- Den är rädd! Gubben, 45-taggare i grön BMW försvann utan tillstymmelse till ursäkt.

Någon dag senare ville jag parkera, för att timman innan stängningsdags uträtta postala ärenden.

Överallt gubbar, gubbar, gubbar - i bil med lika ansträngda minuter - fast de flesta säkert hade dukat bord och lagad mat därhemma.

Jag väntade in min p-ficka när första gubben fräckt körde in, trots att min körriktning tickade för vänstersväng.

Gubben brydde sig inte. Han bevärdigade mig inte med en blick, fast jag vevat ner bilrutan och påkallade hans uppmärksamhet.

När vänliga grannen intill backade ut, gjorde en gest att platsen var min, kom gubbarna, gubbe fräsande, rakt in i "min" parkeringsficka.

Där tog mitt tålamod slut. Jag hävde mig ur bilen, forsade fram till gubben förklarade att jag stått på vänt fem minuter när han fräckt smet in.

- Fan, du backade ju! Fruntimmer! Det ger jag blanka... Jag står där jag står...

I det ögonblicket summerade jag ett antal gubbar i mitt liv.

Den kritstreck randiga, som på stor presskonferens klappade mig på axeln och sa: Det här förstår du antagligen inte!

Skönt nog kunde jag på fax sända gubben min rosade artikel.

Det finns fler...

Gubbar som generat kvinnor, inte lyssnat på kvinnors förslag, eller lanserat kvinnoförslag som egna lysande idéer. Gubbar som flockar sig, blänger efter kvinnokroppar, skamligt uttalar sig om deras anatomi och ålder, som inte drar sig för att klumpa ihop kvinnors tyckande, som klimakteriegnäll eller feminist-trams... Listan kan göras lång.

Sådana gubbar har jag inte mycket till övers för.

Alla gubbar är givetvis inte gubbar.

Det finns här och var, tack och lov kloka, rara, omtänksamma, artiga, riktiga "gull-gubbar".

Sådana gubbar/grabbar, oavsett ålder, får epitetet hedersmän.

Hur man känner igen gubbar?

Lätt!

Gubbar tar ingen hänsyn, snackar ofta och högt i mobiltelefon.

Gubbar fräser gärna förbi en hel flock gångtrafikanter på övergångsställen.

Gubbar "klumpar" ihop sig på sammanträden.

Gubbar skäller över rödljus och bilköer, dunkar varandra i ryggen och storskrattar åt andra gubbars plumpa sexistiska skämt...

P.S. Det finns i dag behov av män, som kan få det som är fel att tyckas rätt. Sagt av Terentius

Mer läsning

Annons