Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grov realism i Tosca

Annons

Operakonsten kan generellt få berättigad kritik för att den i för stor utsträckning ägnar sig åt förväxlingskomedier, kinesiska sagovärldar och trollflöjter. Men Puccinis Tosca har tvärt om kritiserats för en för grov och rå realism.

Librettot har en genuint obehaglig skurk - sexförbrytaren och statsterroristen Scarpia, en karaktär som Leiferkus oräkneliga gånger gestaltat i en glimrande internationell karriär som omfattar Met, Covent Garden, Wiener Staatsoper, Glyndebourne - ja, de där namnkunniga husen.

I Rom står år 1800 den österrikiska makten inför sitt sammanbrott. Ett blodigt fältslag pågår utanför staden. Kanonmullret hörs in till piazzorna. Napoleon framstår än så länge som en befriare.

Baron Scarpia, polischef med oinskränkt makt i Rom, märker hur hans maktbas är på väg att ryckas undan. Snart ska han kanske stå inför rätta själv? Sanden rinner i timglaset och den redan brutale Scarpia blir allt mer kompromisslös, allt hänsynslösare. Skenrättegångarna skyndas på. Fångar torteras att bekänna brott eller att ange andra romare.

- När jag läser in en ny roll gör jag en undersökning av varför karaktären har de egenskaper han har. Vad är poängen? Vilket normalt barn förvandlas till någon som Scarpia? Vilket tryck har han utsatts för utifrån?

- Jag har kommit fram till att han är en pedantisk byråkrat och att han bara går in för att serva makten - den österrikiska monarkin. I Rom har han just den här tiden absolut makt. Därför finns det inga spärrar för honom när det gäller att uppnå sina mål.

Vad vill Scarpia? Han vill avrätta monarkins fiender och han vill äga sångerskan Floria Tosca. Till en början vill han lura henne att älskaren Mario Cavaradossi är otrogen mot henne och därigenom vinna hennes kärlek.

- Redan där är hans ingång till kärleken onaturlig. Det handlar om att få henne att älska honom. Hon måste det, för att han vill det.

Senare, i en rent av de sadesk bekännelsearia, deklarerar Scarpia att gitarrserenader under fullmånen aldrig varit hans stil. Han vill ha många kvinnor precis som han vill dricka många viner. Att Floria Tosca hatar honom och äcklas av honom gör honom bara eggad. Scarpia drar sig inte för att tortera Mario i hennes åsyn för att utpressa henne till sex.

- I sin personlighet balanserar Scarpia på en knivsegg. Här är han över på andra sidan. Det är ofta svart/vitt i italienska dramer. Utmaningen för mig är att gestalta att Scarpia verkligen vill döda Cavaradossi. Den specifika situationen i dramat skruvas åt. Jag måste göra den trovärdig.

- Jag har tittat noga på Puccinis marginalanteckningar i partituret. Där står precis hur han tänkte sig att vi skulle stå och gå. Det står till och med hur många tända stearinljus som ska finnas på scenen, säger Leiferkus som berättar allt intensivare och som slår ut med armarna.

Leiferkus fru, som han själv kallar för "världens tålmodigaste kvinna", griper in i intervjun och förmanar honom att inte tala så högt. "Du ska ju sjunga, snart", säger hon oroligt.

Hur det går för Scarpia? Han dör, förstås, det är ju opera.

Alla tre huvudrollsinnehavarna dör.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons