Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grottmannen

Annons

En gång i tidernas begynnelse levde stenåldersmänniskorna i grottor. Mannen gav sig ut och jagade villebråd med spjut och tog stolt hem bytet till den tacksamma kvinnan som hade den mindre riskfyllda sysslan att samla förnödenheter från skog och mark.

Vad har hänt sedan dess? Jo, civilisationen med sina uppfinningar har tagit fart genom seklerna, men i övrigt ingenting. Faktum är att man och kvinna är hopplöst cementerade i de här rollerna och i krocken mellan dåtidens livsbetingelser och dagens högteknologiska civilisation kan det bli dråpligt värre.

Eller.? Håller man med om ovanstående beskrivning så kunde man säkert uppbåda fler än ett gott skratt under enmansföreställningen.Även om man inte gör det så kan överdriften vara en tacksam väg att gå.

Grottmannen uruppfördes för drygt femton år sedan i USA av komikern Rob Becker och har sedan dess letat sig ut över diverse scener världen över.

Hur det kan komma sig kan jag inte begripa. Utgångspunkten är så hopplöst schablonartad att skämten faller platt och monologen går på tomgång med långa, men tyvärr inte så många pauser. Det är imponerande att Lars T Johansson lyckas framföra ett sådant plumpt manus med en sådan bravur.

Monologens fattigdom tydliggörs när Johansson alltför ofta är hänvisad till den nollställda grottmansminen för att åskådliggöra den eftertraktade poängen.

Emellanåt är det nära slapp buskis för att någon enstaka gång kravla upp till acceptabel underhållning.

Begrav grottmannen en gång för alla tillsammans med mammutarna och den sabeltandade tigern!

Mer läsning

Annons