Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gripande och värdig teaterkonst

Annons

Dramaten firar 100-årsminnet av Harry Martinson genom att sätta upp ett stycke teater som inte spelats sedan Ingmar Bergmans premiäruppsättning 1964.

Det är kaxigt. Kul.

För ska det vara Martinson ska det väl vara naturlyrik eller opera och Aniara och världens undergång, och det finns onekligen anledningar till att Tre knivar från Wei inte spelas dygnet runt på landets teaterscener.

Det är en mycket svårhanterad dramatisk text. Bitvis snudd på ospelbar, faktiskt.

Styckets kvinnor möts och slungar storvulna, lyriskt utsmyckade altruismer över varandra. Linjär handling och dramaturgisk struktur var inte Harry Martinsons starka sida. Inte ens trion Stina Ekblad, Irene Lindh och Bibi Andersson klarar att spela sig igenom pjäsen utan att det ibland känns som läxläsning eller deklamation snarare än dramatisk inlevelse och innerlighet.

Men Staffan Valdemar Holm har gjort ett fint jobb i bearbetningen och stramat upp skeendena på scenen, och Bente Lykke Møller har skapat ett fantastiskt, renskalat scenrum av bluesblå kuber.

Den scenografiska renodlingen, de sparsmakade detaljerna, ljussättningen, de kubiska formerna och kostymerna av vackert mönstrade afrikanska tyger ger tillsammans en atmosfärisk och stiliserad scenbild som närmast leder tanken till Peter Greenaways, eller kanske Akira Kurosawas, filmiska estetik.

Det är oerhört effektivt och vackert.

Martinson började arbeta på stycket i efterkrigstidens 1947. Studier av de kinesiska kejsardynastierna, taoism och Konfucius läror resulterade i en teaterpjäs om en skola/läger/exilort/tempel för kinesiska slavinnor, konkubiner och hovdamer i exil.

Stina Ekblad spelar överlärarinnan Shi Mo, en kvinna som trots att hon tillsammans med de andra förvisats och dömts till "den halva nåden" vägrar acceptera några revolutionära brott mot etiketten och Konfucius läror om "mönster och lydnad".

Med tanke på tiden för pjäsens tillkomst är det naturligtvis svårt att undvika att se parallellerna mellan 600-talets döende kinesiska kejsardöme och Hitlertyskland eller Stalins Sovjet.

Pjäsens osynliga och nyckfulla kejsarinna skickar misshagliga kvinnor i exil till gränsen mot tartarernas land. De dömda tvingas själva administrera sina straff, tvingas skola sig själva att följa mönster och lyda, trots att de vet att exilen leder till våldtäkt och död när de barbariska tartarerna kommer.

På ett sätt motsvarar Stina Ekblad och kvinnorna i den kinesiska skolexilen de judiska lägerkommandon som i utbyte mot några månaders extra livstid gick med på att arbeta i de dödskommandon som skötte gaskamrar och krematorier under Holocaust.

Överlärarinnan Shi Mo vägrar dock in i det längsta att släppa tilltron till att systemet är gott i grunden, att det aldrig är acceptabelt att agera utanför tillåtna mönster.

"Också en halv nåd är dubbelt bättre än döden", säger Shi Mo.

"Viktigast är att mönstret upprätthålles...Våra förhoppningar kan bara byggas på lydnad."

Inställningen som hamras in och illustreras i första akten leder till undergång och död i andra akten. I upplösningen kretsar tematiken kring värdighet. Hur behålla värdigheten inför det oundvikliga slutet? Hur dö på rätt sätt?

"På något sätt måste allt gå till, även döden."

Det finns ett antal scener i början av andra akten som inte fungerar alls. Föreställningen innehåller ett antal läckert koreograferade pantomimiska dans- och rörelsescener, men kanske blir det en för mycket och aningen för långdraget.

En dödsdansscen tidigt i andra akten har en final så felhyvlad att den skär genom märg och ben.

Men då, när texten och handlingen är på väg att upplösas, tappa fokus, rinna ut i lyrisk kvicksand och dramaturgiska snedsteg, då går trion Stina Ekblad, Irene Lindh och Bibi Andersson in och gör en fantastiskt stark scen som bygger inför en gripande melodramatisk och vacker final.

Romantiserad i överkant, javisst, men gripande och skön.

Några av de yngre skådespelarna spelar över och agerar lite bjärt här och där, men Nina Fex är enastående som den stolta konkubinen Nan Fei och Bibi Andersson, Irene Lindh och Gunnel Lindblom skänker lugn och balans.

Och så Stina Ekblad. Fantastiska Stina Ekblad.

Hon är självlysande i huvudrollen. Lyckas ladda omöjliga lyriska monologer och dialog med trovärdighet, känsla och värdighet.

Som kollektiv är Dramatens kvinnor diamantstrött urberg.

De gör gripande, värdig teaterkonst av Tre knivar från Wei.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons