Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gripande Ingmarsspel

Annons

bygdespel | Nås

Ingmarsspelen

av Rune Lindström

efter Selma Lagerlöf

Regi: Katarina Ehnmark

Musik: Nås spelmanslag m fl

Koreografi: Maria Eggers

Med: Martin Lindström, Mikaela Ramel, Lasse Pierrou, Malte Enmalm m fl

Storänget, Nås, 29/6

Ett bygdespel behöver någonting i temat som berör så att en trogen skara besöker samma pjäs år efter år. Samtidigt behövs nog, åtminstone litet i sänder, nya grepp för att undvika repetitionens tristess.

Ingmarsspelen lyckas på båda fronter. Det nödvändiga uppbrottet från det invanda är dramatiskt sprängstoff som Ingmarsspelen gestaltar mästerligt. När helvetespredikanten Hellgum dyker upp och splittrar det sena 1800-talets Nås, så är vägen röjd för hans framfart. Ett missnöjets frö har redan slagit rot hos de människor som skapar den församling som med tiden utvandrar till Jerusalem. Allmängiltigheten kan avspeglas hos alla som på något sätt lever som flyktingar och försatts i inre och/eller yttre exil - det är lätt att relatera till de utvandrande Nåsborna även om man inte delar deras religiösa stollerier.

Katarina Ehnmarks regi har inneburit en viss balansakt mellan troheten till Rune Lindströms i ärlighetens namn ganska trögflytande original och nya sceniska grepp för att lyfta fram dramats kvaliteter och få det att tala till åskådarna.

Rune Lindströms själ gör sig påmind där hans inspelade röst närmast spöklikt närvarande läser upp valda stycken för att kommentera dramats gång. Den strikta träiga rösten känns malplacerad och bidrar inte till annat än att frammana en onödig stagnation.

Desto fräschare känns Ehnmarks bruk av dansare som med Maria Eggers närmast besvärjande koreografi färglägger och tar fram konturerna hos Ingmarsspelet. När Gertruds i sin mardröm får besök av två rituellt dansande naturväsen, uppstår stor skådespelarkonst. Mikaela Ramel gestaltar den fladdriga Gertrud med intensitet och charm. Samspelet med Martin Lindström, som spelar Ingmar, känns flytande och genuint. Dennes porträtt av den prövade Ingmar verkar sitta i ryggmärgen. Det är balanserat och slår aldrig över ens när dramatiken kulminerar.

Ett effektivt grepp som Ehnmark arbetar med är att vid ett par ställen låta skådespelarna frysa i sina positioner för att låta Ingmars Hamletliknande plåga träda fram i en tydligare intensitet. Det är oerhört effektivt och vi kan höra hur hans röst talar som från ett tillstånd bortom tid och rum, där den ger uttryck för den utsatthet och de dilemman som hopas på hans axlar - mäktigt!

En inte helt oproblematisk karaktär är Hellgum, som driver fram som en teologisk hunner där han öser förbannelser och helvetespredikningar över den nödställda befolkningen. Hans roll är dock dubbel. Som vägledare hjälper han till att förlösa sin församling. Att visa upp ett mänskligare ansikte hos religiös fanatism är nog så krävande. Lasse Pierrou lyckas med det genom att låta Hellgum visa genuin empati för sin församlings nöd.

Det finns en passus från Pär Lagerkvist som sätter fingret på den ömma punkten när det gäller den dramatiska händelsen i Nås för över hundra år sedan. Han talar om hur stort och överväldigande det är, det enkla att skapa sig ett bo i världen. Kampen för brödfödan var hårdare då, men temat är lika aktuellt i dag. Genom Ehnmarks kretiva regi som lyfter fram karaktärernas dilemman blir Ingmarsspelet nästan märkligt levande. När jag lämnar Storänget i Nås känns det som vindar från det sena 1800-talet fortfarande ligger kvar i luften.

Tillsammans har ensemblen lyckats skapa ett angeläget Ingmarsspel för den allmänt teaterintresserade likväl som för den lokalt berörde.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons