Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grått och tråkigt, Elin

Annons

De är några stycken nu, singer/songwriter-tjejerna som spelar gitarr och sjunger sorgsna låtar.

Sophie Zelmani och Anna Ternheim är några av dem och dit hör också Elin Sigvardsson.

Med gubbkeps, piercad läpp och melankoliska melodier sjöng hon för Borlängepubliken.

Hon sjöng om kärlek, vänskap och ensamhet.

Mycket material kom från den nya, egenproducerade skivan Smithereens, men en del av låtarna bara slipprade förbi.

De kändes som bakgrundsmusik som bara försvinner, utan att suga tag.

Fast det fanns också en del höjdpunkter. I countryinspirerade Yellow me var det mer riv och känsla. Där skapade hela bandet ett maffigt sound med stråkar, piano, gitarrer, bas, och trummor.

Andra höjdpunkter var gamla hiten Where to start från första plattan och Song for Anna, som är skriven till Elin Sigvardssons lillasyster.

Mellan låtarna småpratade Elin Sigvardsson lite med publiken.

- Kul att vara här. Jag har varit i Dalarna när jag var liten och plockat hjortron, sade hon i början av konserten.

Förbandet bestod av Jen, som även är Elin Sigvardssons körtjej. Också hon ingår i singer/songwriter-facket och där platsar hon riktigt bra.

På scenen kompades hon av akustisk gitarr och vissa av låtarna spelade hon piano till.

Musiken kom från hennes nysläppta EP och det kändes ärligt och avskalat med återhållsamma verser och starka refränger. Hon påminner lite om amerikanska Jewel.

Trots att ljudet var lite burkigt på Tenoren var det en skön kväll med riktig soft musik att slappna av till.

SANNA CASSON

Mer läsning

Annons