Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gott om jordklot är det ont om

Annons

Deltagarna nämner orter som Davos och Porto Alegre i samma andetag som Tällberg - toppmötesorterna.

Tällberg har två utmaningar att hantera:

För den stora kula det inte står Dalarna (utan Världen) på är toppmötet en tämligen väl förborgad hemlighet.

Bland dem som ändå känner till forumet beskrivs det inte sällan med skepticism.

Båda utmaningarna emanerar ur samma förhållanden. Deltagarna kommer till Tällberg som en följd av nätverksbyggande och inbjudningar.

De deltar inte nödvändigtvis som representanter för organisationerna de arbetar för utan också som ledare, privatpersoner, intresserade åhörare, kunskapstörstande informationssökare.

Resultatet av den numera helt öppna processen är inte någon resolution eller beslut.

Mötets ideologiska utgångspunkter, så allmänna och inkluderande som de ändå är, accepteras inte av alla.

"Verksamheten sker med en humanistisk värderingsgrund och systemsyn och syftar till att fördjupa och vidga beslutsfattares förståelse för omvärldsförändringar", skriver Tällberg Foundation i sin programförklaring.

Det är i själva verket en provokation.

Tillväxt, med socialt och miljömässigt ansvarstagande, antas vara något gott. Mänskliga rättigheter, som de tolkas i en västerländsk humanistisk tradition, antas vara något eftersträvansvärt. Slutligen antas alltså ledare, personer, med de högsta befattningarna i politik, företag och organisationer (och Tällberg forum lockar en ordentligt imponerande lista sådana) ha ett särskilt ansvar.

Dessa utgångspunkter är nog så hårdsmälta för totalitära regimer - Kina och flera muslimska stater hävdar ju exempelvis att de har rätt att göra en alldeles egen tolkning av de mänskliga rättigheterna.

För den vänster som börjar sin diskussion i fördelning av världens resurser är det förstås åt pipsvängen med en samling ledare som snarast behandlar hur resurserna ska kunna skapas och öka.

Fokuseringen på ledare är problematisk för de globaliseringskritiker som börjar sin världsanalys i vad de menar är ett demokratiskt underskott i den ekonomiska verklighet som sådana som mötesdeltagarna i Tällberg är de högsta representanterna för.

Utrikesminister Jan Eliasson försvarade 2005 just denna inriktning på ledarna som enskilda individer: "Låt oss inse att till syvende och sist är det bara individer som kan åstadkomma förändring. Till syvende och sist är det en person som påverkar andra personer".

Men Tällbergsmötets pluralistiska sammansättning, svindlande abstraktionsnivå och ytterst allmänna agenda är ändå sådan att de aktivistiska globaliseringskritikerna inte ger den lilla kontingenten från dalapolisen anledning till annat än vaksamhet och kaffedrickande på de golfgreenkort klippta gräsmattorna vid Långbers hotell.

Inga barrikader.

Ingen stenkastning.

Inga brinnande stolar.

Årets fokus på miljöfrågor har onekligen ett betydande globalt momentum. George W Bush har något övergivit sin märkliga aversion mot Kyotoprotokollets synsätt och, visserligen med strategiska geopolitiska utgångspunkter, deklarerat att importen av energiråvara till USA måste minska drastiskt.

Al Gore, den gamle presidentkandidaten, har stora politiska framgångar med filmen An inconvenient truth (En obekväm sanning) (kolla www.climatecrisis.net) och orkanen Katrina har lett till att världens största miljöbov så smått börjar förstå sitt ansvar.

På nationell nivå sammanfaller Tällberg Forum med presenterandet av slutsatserna i den statsministerledda Kommissionen mot oljeberoende och med en opinionsundersökning som visar att 99 procent av svenskarna känner till växthuseffekten och att 86 procent av dem insett att den beror på mänskliga aktiviteter.

Vi är på väg mot scenariot i filmen Waterworld. Bara förra året steg havsytan i världen med 0,5 mm. Bara någon decimeters höjd havsyta skulle få enorma konsekvenser för låglänta befolkningscentra i Indien, Kina och exempelvis Florida.

Chefen för NASA Goddard Institute, James Hansen, underströk vid pressträffen i Tällberg igår att han gästar forumet som semestrande privatperson.

Kanske för att Vita huset inte gillar att han åker till Tällberg och framhåller att USA är landet som ensamt står för ut 30 procent av de miljöförstörande utsläppen och att USA, den enda supermakten, aktivt motarbetat internationella överenskommelser för att begränsa miljöskadorna.

Hansen konstaterar att den uppfattning som 99,9 procent av vetenskapsmännen är överens om - att klimatförändringarna inte är inom de gränser för naturlig variation som förekommit genom eonerna - först nu börjar nå en sådan kritisk massa att den tränger igenom mediadramaturgin.

Medias benägenhet att iscensätta konflikter har tvingat honom att gång efter annan debattera vetenskapsläget med motparter som bemött honom med att någon mänskligt framkallad växthuseffekt helt enkelt inte finns.

Frågan ställs därmed upp som något omdebatterat och som att någon vetenskaplig konsensus ingalunda finns. Men det menar Hansen att det gör. Vattnen stiger. Temperaturen ökar. Arter utrotas. Så är det.

Tällberg forums processer är genomgående befruktade, ackompanjerade och interfolierade med kultur.

Mötesdeltagarna får frågor och svar kring vad Shakespeare kan säga världsmedborgarna på det jordklot som svettas under konvulsioner.

De får delta i och höra hur The Whole Earth Cacophonic Orchestra faktiskt låter.

Ljuv musik? Skorrande disharmonier? Soloutflykter? Samspel? Monotoni? Mångfald? Symfoni? Kakafoni?

Fortsättningen av veckan får visa.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons