Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genomhygglige Paul

Annons


Och de har bra whisky, tillägger Paul Auster entusiastiskt och verkar med ens allt annat än lastgammal. Femtiofemåringen vill dock bara ha vatten att dricka. Klockan är tio på förmiddagen.

Sedan tidigt 1980-tal och den så kallade New-York-trilogin - romanerna "Stad av glas", "Vålnader", "Det låsta rummet" - har Paul Auster varit en av samtidens mest kultförklarade författare. Femton böcker har renderat denne New York-bo otaliga, hängivna beundrare världen över. Än mer känd blev han genom manuset till filmen "Smoke" och uppföljaren "Blue in the face" som han själv regisserade.

Jag träffar honom när han mellanlandar i Stockholm, på väg från Oslo till Helsingfors, för att marknadsföra sin nya roman "Illusionernas bok".

Slut på filmandet således? Förmodligen ja. Inte enbart för att hans första egna, seriösa filmförsök, "Lulu on the bridge" från 1998, avfärdades som ett pekoral.

- För att göra film krävs att du jobbar till hundra procent under två tre år. Om jag skulle vilja filma igen, måste jag sluta skriva och det vill jag inte.

- Hur många år har jag kvar att leva? Jag kan inte längre kasta bort min tid. Jag har böcker jag vill skriva.

Livet är bräckligt, så bräckligt.

- För tre veckor sedan råkade jag och min familj ut för en svår bilolycka. Jag vet inte varför vi lever. Bilen blev totalkvaddad. Jag trodde att min fru hade brutit nacken. Det är bara ett exempel på hur plötsligt allt kan förändras. Och sluta.

Han berättar detaljerat om olyckan. Käppen vid hans sida hade han dock redan tidigare. Jag, min kropp, börjar bli gammal, säger han. Samtidigt är medvetenheten om livets bräcklighet ett ständigt memento i hans böcker. I botten finns en personlig upplevelse: när han var fjorton år träffades - och dödades - en vän av blixten. Paul Auster stod bredvid. Överlevde.

I "Illusionernas bok" är också en fatal olycka central. Författaren David Zimmer förlorar hustru och två barn i flygplanskrasch. Depressionen är nattsvart tills han en dag råkar titta på en TV-dokumentär om stumfilmer. En kort sekvens med en bortglömd skådespelare och regissör får David Zimmer att plötsligt skratta - och återvända till livet.

Skrattet driver honom att ta reda på allt om denna stumfilmstjärna, Hector Mann, som försvann spårlöst 1929. Sedan följer som så ofta hos Paul Auster en rad märkliga sammanträffanden och en ännu märkligare historia rullas upp.

"Illusionernas bok" kretsar mycket kring film. Varför? Har du inspirerats avditt eget filmskapande?

- Nej, även om de erfarenheterna hjälpte mig under skrivandet. Men idén till "Illusionernas bok" fick jag redan för tio tolv år sedan, alltså långt före jag blev involverad i filmprojekt.

- Till en början fascinerades jag bara av gestalten Hector Mann. Och allra först av namnet.

"Hector Mann", upprepar han som ett mantra och ser salig ut. Boken började med namnet. Så är det ofta i hans skrivande. Ett namn, en titel, en enskild liten händelse, bildar utgångspunkt för något han aldrig kan förutse.

- Jag visste ingenting om Hector Mann. Jag visste inte var han kom ifrån, vem han var. Allt kom senare.

- Delvis tror jag att han är inspirerad av Marcello Mastroianni, en av få skådespelare som verkligen kunde spela vem som helst, en Envar. En annan inspirationskälla är den ganska bortglömde stumfilmstjärnan Raymond Griffith. Nästan alla hans filmer är för övrigt försvunna.

Liksom Hector Manns.

En fascinerande aspekt med "Illusionernas bok" är att långa avsnitt, ibland hela filmer, återberättas, alltså på prosa. En av Hector Manns inventioner är att uteslutande använda voice-over i sina filmer. Inga repliker, enbart en berättarröst.

- Idag är den gängse uppfattningen är att voice-over tyder på svagheter i manuskriptet. Jag håller inte alls med. Några av de vackraste filmer jag vet använder voice-over, som i flera av Truffauts mästerverk. Genom voice-over kan människans inre liv gestaltas, vilket annars är både sällsynt och svårt att göra i film.

Han talar vidare om favoritfilmer, nämner bland annat Henning Carlsens briljanta filmatisering av Hamsuns "Sult".

- Per Oscarsson är ensam i kanske sjuttio procent av filmen! Och det är fantastiskt!

Vad Auster beundrar i dessa filmer är också en av hans främsta kvaliteter som författare: intimiteten. Själv får jag liksom känslan av att komma hem när jag läser hans böcker. Och den känslan också infinner sig när jag träffar honom. Paul Auster är genomsympatisk. Artig och förekommande, men inte överdrivet vänlig, inte insmickrande. Avslappnad.

Men voice-over är inget som lockar honom som filmskapare.

- "Smoke" handlar tvärtom om att låta skådespelarna tala, att prata oavbrutet och hela tiden. I samtida film är scenerna ofta så korta att ingen får utrymme att verkligen prata, som vi gör nu, som folk alltid gör.

Istället säger skådespelarna repliker som "Uhm!", "Ok!", "Bye!", "I love you!", "Fuck you!".

Han uttalar replikerna med djup rökarröst och vällustig ironi.

- Jag gillar långsamma, långa scener i ett helt annat tempo. Dagens filmer består vanligtvis av två tre hundra klipp. "Smoke" består endast av sjuttio!

Kommer "Illusionernas bok" att filmatiseras? Knappast. Han har redan tackat nej till ett erbjudande från den danska regissören Lone Scherfig ("Italienska för nybörjare). Romanen är vad Auster kallar "movieproof".

Tiden är knapp, Paul Auster uppbokad. En sista fråga:

Vad känner du inför den stundande årsdagen av 11 september?

- Det är väldigt känslomässigt och traumatiskt för alla New York-bor. Det kommer att bli svårt. Jag känner mig gråtmild. Alla har hemska minnen från attacken och veckorna efteråt. Och alla är nervösa för att något kommer att ske. Om inte i New York, så i Paris eller Rom.

Själv ska han vara programledare i radion och göra en uppläsning. Därtill har han skrivit en berättelse för New York Times som ska publiceras den 11 september. Titeln är "NYC equals USA" säger han förtjust. New York-andan lever starkt.

- Så många av oss i New York hatar Bush, vi hatar vad regeringen gör. Ett kärt, återkommande samtalsämne bland mina vänner är hur vi ska kunna försäkra oss om att New York blir en oberoende stadsstat.

Efter grekisk modell? Rentav köpa Manhattan, för andra gången?

Paul Auster skrattar.

- Just det. Så att du måste ha pass om du kommer från New Jersey.

Paul Auster lever förvisso i Brooklyn, men han är född i New Jersey.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons