Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Generationsromanen en manlig genre

/
  • Dinosaurie? Ulf Lundell skrev 1970-talets stora så kallade generationsroman - Jack. Men kanske är romaner av den typen på väg att dö ut, funderar essäisten Olavi Hemmilä.  Foto: Anders Kallersand/SCANPIX 

Annons

Vissa särskilt märkvärdiga böcker kallas "generationsromaner" eftersom de antas uttrycka tidstypiska erfarenheter och dessutom uppskattas av en stor publik. Men dessa verk är oftast skrivna av män och tenderar att vara stöpta i samma form.

En kandidat till beteckningen generationsroman är Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött (2003), som ju placerade storstädernas invandrarungdomar på den litterära kartan.

Bokens huvudperson, den unge tankesultanen Halim, tar sig an uppgiften att genomskåda svennarnas trygga värld. Romanen visar prov på en enastående språklig uppfinningsrikedom. Ändå trampar den i invanda fotspår.

Bland föregångarna till Ett öga rött märks J D Salingers Räddaren i nöden (1951), som uppnådde kultstatus i 50-talets USA.

I bägge dessa böcker möter läsaren ynglingar som har problem med skolarbetet trots att de är begåvade och har bestämda åsikter om klassiker inom litteratur och film.

Både Halim och Salingers hjälte Holden Caulfield ger sig ut på strövtåg i storstadsdjungeln (Stockholm och New York). De söker kontakt med vuxna utan att lyckas fullt ut.

En rad potentiella vägvisare kommer i deras väg, men samtliga döms ut som "fullständigt hopplösa" (som Caulfield uttrycker det).

Cyniska anmärkningar om borgerskapets förfall blandas med referenser till författare som Ibsen, Hemingway och Samuel Beckett.

Utanförskapet odlas som en attityd. Många kan nog le överseende åt dessa rebeller, medan andra irriteras över deras kaxighet.

Naturligtvis möter de flickor då och då, men sådana rymdvarelser är omöjliga att förstå sig på.

Upplägget är välkänt från den äldre generationsromanen. I J W von Goethes Den unge Werthers lidanden (1774) möter läsaren prototypen för hela genren.

Huvudpersonen Werther har drabbats av en svårförklarlig melankoli som gör honom till en social katastrof men som också gett honom en inblick i tillvarons innersta mysterier.

Genom sin blandning av självupptagenhet och olycklig kärlek blev romanen en av startpunkterna för den romantiska rörelsen i Tyskland.

Werther hade förstått varför Halim och Holden lider så oerhört, men det är inte säkert att de tre unga männen hade blivit vänner om de träffat varandra.

Generationsromanens brådmogna solitärer seglar ensamma i bräckliga farkoster var och en på sitt håll.

Halim sörjer sin döda mor, och Holden plågas av minnet av sin döde bror Allie. Goethes Werther går under, men i Räddaren i nöden och Ett öga rött skymtar en möjlig försoning i slutet av romanerna. Dörren till vuxenvärlden står på glänt.

Går det att skriva en roman om sökandet efter en egen identitet på så värst många olika sätt? Vad betyder det att författarna till dessa böcker är unga män?

En jämförelse med Johanna Thydells lovordade I taket lyser stjärnorna (2003) manar till eftertanke.

Här finns ingen besserwisserattityd och inga försök att briljera med kunskaper om vår litterära kanon. Berättelsen byggs upp av enkla element som den första förälskelsen, mobbning och relationen till den bästa väninnan.

Huvudpersonen är den 13-åriga Jenna, vars mor är sjuk i cancer och dör innan berättelsen slutar. Läsaren får följa Jennas väg genom krisen.

Till sist är hon beredd att söka stöd hos en kurator tillsammans med sin väninna Ullis (som även hon haft sina prövningar).

Låt vara att Jenna är något yngre än Halim och Holden. Sannolikt är också Thydells läsare yngre än Khemiris och Salingers.

Har den så kallade generationsromanen ändå något att lära av ungdomsböcker som I taket lyser stjärnorna, eller är tanken alltför utmanande?

Litterära genrer har den egenheten att de skjuter författaren framför sig i en riktning som till stor är fastställd i förväg.

Det är inte förvånande att J D Salinger valde att sluta skriva några år efter debuten. Jonas Hassen Khemiri för sin del har avvisat alla försök att läsa Ett öga rött som en självbiografi.

Kanske är det i lika hög grad genren i sig, generationsromanen, som han värjer sig mot.

OLAVI HEMMILÄ

Mer läsning

Annons