Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Generande möte?

Annons

Under seminariet berättade översättaren Jan Stolpe om sitt första möte med Gombrowicz. Efter att ha trakasserat den häpne Stolpe med den ena frågan mer bisarr än den andra (den självupptagne författaren ville bland annat bli rangordnad och bedömd i procenttal) avbröt Rita honom: Deras gäst blev ju generad!

Gombrowicz snabba svar blev det första och enda klarsynta han sade den kvällen.

"Varje kontakt mellan två människor har alltid något mycket generande över sig. Det är grundläggande!"

Oavsett hur grundläggande och sant detta faktiskt är (Och det blir sannare ju mer man tänker på det) är det inte särskilt generande att träffa Catherine Gordon, som i kväll har premiär på Dalateatern i Gombrowicz pjäs "Yvonne". Men själva pjäsen bygger på hur det generande sociala spelet mellan människor kan spåra ur fullkomligt. Yvonne gör hela sin omgivning galen. Generad, upprörd och arg. Hon är nämligen ful och hon säger ingenting!

Hon har förvisso Catherines sympatier...

- Jag tycker hon är ruskig, samtidigt. Jag har valt att inte göra henne till ett offer. Hon har en väldig integritet. Släpper inte in någon. Hon går sin egen väg, och när man träffar på folk som gör det så kan det reta en något otroligt.

- Sen är hon ju så ful också. Min första roll när jag nyss lämnat scenskolan var att spela "vackrast i staden". Så det har ju förändrats...

Catherines dotter trodde det var omöjligt att göra mamma ful. Men nu finns den där, fulheten. I något sorts utslätning av de sociala förväntningarna. Catherine gör så lite rörelser som möjligt på scenen. Ansiktsdragen har jämnats ut.

- När vi började jobba visste jag inte vart det skulle ta vägen, men Anette (regissören) visste vad hon ville ha.

Båda hade sett tidigare Yvonne-tolkningar där kvinnan som gifter sig med prinsen av Burgund och så småningom vänder hela hans hov mot sig, framstått som allt från utvecklingsstörd till bara ett offer i största allmänhet.

Men något offer ville de inte ha.

Varken i eller utanför rollen.

- Det är inte lätt när folk är elaka mot dig åtta timmar om dagen. Det går ju in någonstans. Det är inte helt lätt att känna sig ful och eländig. Man kan bli väldigt knäckt om man inte har riktigt gott självförtroende.

Redan på kollationeringen (det första mötet med texten) diskuterade de hur viktigt det var att noga skilja på Catherine och Yvonne, så inte pjäsens envetna tråkningar glider över i någon sorts utdragen mobbningsstämning även bakom scenen. Det har hänt förut och är knappast någon hemlighet att vissa roller har knäckt skådespelare totalt.

Men Yvonne är snarare Catherine Gordons drömroll än en skräckuppgift.

Vanligtvis går det inte att ta miste på att Catherine Gordon är en riktig rumpkulla. Dialekten är tjock som... Nej, det är orättvist att kalla den "tjock". Det är både mer sanningsenligt och artigare att kalla den "fyllig". Hon talar ett självmedvetet - men inte på något sätt konstlat - dalmål.

Men det får inte teaterpubliken njuta av i kväll. För trots att hon spelar titelrollen har hon sammantaget inte mer än fyra repliker.

- Det är så skönt, man behöver inte läsa repliker på nätterna när man har lagt ungarna. Så man får tid över att tänka mycket på scen! Det är inte ofta man får en sån här roll. Man behöver inte smälla av en massa text och ändå får man all uppmärksamhet. Och jag som pratar så mycket! Fast man har ju lärt sig med åren att man inte behöver säga a l l t, h e l a tiden.

Catherine Gordon har lätt att roa sig själv och omgivningen. Men det är inget skämt att yrket kräver mycket.

- Jag måste vara den enda kvinnliga skådespelerskan i min generation som har fyra barn.

Hon kan visserligen erinra sig en manlig kollega med fyra barn, men inga andra kvinnor.

- Jag är glad att jag är gift med en skådespelare. Han klagar aldrig på att jobbet tar hela min fritid och förstår när man går in i en bubbla sista tiden innan premiär.

En "bubbla?

- "Bubblan" är som nu. Jag har blivit bättre på att inte gå in i "bubblor". När man var ung så rörde sig allt kring ens roll, i dag finns det mycket viktigare saker. Man måste skaffa sig ett socialt liv som inte handlar om att jobba med teater, annars blir man inte långvarig. Man blir bitter om man inte skaffar sig nätverk utanför teatern. Särskilt här i Falun.

Alldeles oavsett hur premiärföreställningen går i kväll så blir det svårt att säga något negativt om den. I alla fall om författaren.

Vid gårdagens seminarium på bokmässan i Göteborg påminde Jan Stolpe om det vansinniga straff Gombrowicz nedkallade över alla som talar om honom på ett tråkigt sätt.

"Jag kommer att dö i munnen på er".

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons