Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästerna räddade konserten

Annons

Det är en kyrkoturné kvartetten Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Johan Stengård och Andreas Landegren är ute på, och de kommer till Gagnef nästa månad. Produktionen är medveten om kyrkorummets särskilda krav och i Kristine i går hade högtalare ställts ut på flera ställen än bara framme vid den uppbyggda scenen.

Förutsättningarna var därmed goda, men stackars Landegren - av vad som kunde uppfattas en briljant ackompanjatör - drabbades svårt av grova misstag vid mixerbordet.

Instrumentalteknisk förmåga går ingalunda hand i hand med musikaliskt omdöme. Det visade huvudattraktionen Johan Sten-gård (formellt sett utgjorde

Göranzon och Malmsjö dennes "gäster") med eftertryck.

För visst kan han spela. Sten-gård är att föredra som lyriker, men som sådan framträder han ganska sällan. Den smörsvulstiga stil som för ofta låg för nära till hands blir kvalmigt påträngande.

Den huvudsakliga intrycket av Stengård blir i stället komplett omdömeslöshet vad gäller repertoar. Stengård lånar musik överallt ifrån, men det vätade finger i luften som detta tyder på suddar helt ut hans eget artisteri.

Blinka lilla stjärna, Öppna landskap och Nessun dorma, den sista i maniskt uppdrivet tempo, ska väl vara litet lättsmält, sådär. Musik som Stengård vet att svenska folket förknippar med starka känslor. Men lättsmältheten blir i stället olidligt opersonlig kladdighet.

Malmsjö gör i stället sin egen grej och är sig själv. Även om mycket är rutin förmedlar han känslan att han faktiskt älskar sin publik och är beredd att ge allt för den. Med halvgalet stora gester, ojämnt mellansnack och fastän han löser svåra röstutmaningar med sin karaktäristiska talsång, finns något omisskännligt äkta hos Jan Malmsjö.

Han är ute på räder i publiken. Han söker kontakt. Han har något att säga.

Växelvis diktläsning och sång mellan Malmsjö och Göranzon blir en värmande kärleksduett.

Andreas Landegren tar för sig i en eldig Taubetango.

Göranzon visar oavsett färgsättning av sina recitationer hela tiden en imponerande intensitet. I stället för att välja förenkling när hon närmar sig svenska poesiklassiker, väljer hon fördjupning och tuggmotstånd.

Det vinner hon på.

Något för Stengård att tänka på.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons