Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gammal Wagner rostar aldrig

Annons

musik - opera
Den flygande holländaren
av Richard Wagner
regi: Folke Abenius
dirigent: Klaus Weise
scenografi och kostym: Bozena Johansson-Unéus
i rollerna: Robert Hale (Holländaren), Lennart Forsén (Daland), Annalena Persson (Senta), Stefan Dahlberg (Erik), Marianne Eklöf (Mary), Ulrik Qvale (styrmannen)
Kungliga operan, Stockholm, 31/3

Holländaren befinner sig i limbo. Hans eviga liv innebär också en evig hemlöshet. Han vill bli rotfast, dödlig, familjefader, make och älskare. Till allt detta behöver han naturligt nog en kvinna, vilket synes en aning knepigare för holländaren än för gemene man - han har en natt i land vart sjunde år på sig enligt den förbannelse som han drabbats av för att han visat hybris och hädat mot Gud.

Och han måste hitta en obrottsligt trogen kvinna, annars är det utvisningsbåset för evigt som gäller. Efter att två skepp tagit skydd i en vik undan en storm sneglar sjökaptenen Daland på holländarens genom de många åren ackumulerade skatter.

Daland vill gärna gifta bort sin dotter Senta rikt. Senta är emellertid involverad i en romans med Erik, jägare och landkrabba.

Detta är upptakten, om än raljant formulerad.

Den korrumperande penningen och frälsningen genom en kvinnas kärlek skulle bli återkommande teman för Wagner. Det finns i verket emellertid inget av det monumentala världsförklarandet han ägnar sig åt i så många andra verk - till sin form är det på många sätt ett kammardrama.

Regissören Folk Abenius tar till orda i programmet under rubriken "Vad handlar Holländaren om egentligen?" - en klassisk signal om att ett verk är nästan övermäktigt svårt att ge giltighet i vår tid.

Abenius har tagit fasta på att Wagner såg sig själv i holländaren och Thomas Manns Wagneranalyser, i vilka Holländaren är ett av uttrycken för dualismen Liv - Konst; det omöjliga projektet att nå samtidig konstnärlig ocn intellektuell tillfredsställelse tillsammans med borgerlig social ställning, kvinnor och lyx.

Men ekvationen kan aldrig gå ihop, är tolkningen i Den flygande holländaren.

Det vilar något ödesbestämt över holländarens uppdykande i det lilla sjömanssamhället där män ger sig ut på långa sjöresor för att samla rikedomar och kvinnorna ägnar sig åt att vänta och oroa sig.

Erik har drömt om att han ska förlora Senta till den man som hans svärfar in spe ska komma i land tillsammans med.
Senta har gripits intill det sinnessjukas gräns av myten om sjömannen som är dömd att irra på havet och hon har ett ofriskt förhållande till den målning av honom som hon inte kan slita blicken ifrån.

De övriga kvinnorna skämtar om att hon är kär i någon hon aldrig träffat - men så är det faktiskt.

Inte nog med att marken är beredd för triangeldramat - det har börjat redan innan havsnomaden har anlänt eftersom Erik är svartsjuk och förbannad på Sentas fascination inför porträttet.

Senta följer sin faders råd och ger efter för drömbilden av främlingen, men Erik kräver Senta på ett klart besked i ljuset av den ömhet Senta också visat honom.

I en förtätad scen överraskar holländaren paret, missförstår vad som utspelar sig, och störtar till havs igen. Senta störtar i havet och förlöser holländaren med sin kärleksdöd.

Folke Abenius regi är minimalistisk på gränsen till intetsägande. Möjligen betonas här Sentas irrationella drag med besattheten av porträttet av den mytiske holländaren tydligare än i en del andra uppsättningar.

Kanske är det Abenius som ligger bakom de långa pauser i orkestern som fungerar som övertydliga understrykningar av att "nu händer något viktigt" - sådana används flitigt under Senta och holländarens första möte i andra akten.

Abenius väljer att iscensätta scenen med de döda sjömännen bara genom de levandes reaktioner och det är litet tråkigt.

Det är heller inte vid något tillfälle två skepp synliga samtidigt, trots att librettot gör det möjligt att spela upp ett inledande sjödrama med Daland och holländaren.

Erik (Stefan Dahlberg) och Sentas (Annalena Persson) romans är den som mest griper tag i uppsättningen. Det beror på att det klickar väl mellan skådespelarna och på att Dahlberg som vanligt agerar med hetta.

Kostymeringen har åldrats svårt sedan uppsättningens första premiär 1988, ett öde den på senare år också delat med Lohengrinuppsättningen från samma årtionde. Här breder puffärmar och höga midjeskärp ut sig.

Detta gäller också ett avgörande inslag i scenografin: En jättelik naken kvinnoskulptur är galjonsfigur framför fören när holländarens skepp tornar upp sig i scenens bakkant, med hotfullt dunkla röda segel.

"Hennes kropp tynger ned mot det jordiska, men istället för armar har hon vingar som kan lyfta henne - till det sublimerade, ickevardagliga", skriver Bozena Johansson-Unéus i programmet.

Men övertydligheten leder bara till en något gubbig unkenhet.

Varför Mary (Marianne Eklöf) görs till lärarinna är om inte gåtfullt sett till vad som är möjligt att göra med karaktären, så ändå tämligen poänglöst. Samma gäller förekomsten av högborgerliga salonger i det lilla kustsamhället.

Det är dirigenten Klaus Weise, Hovkapellet och Kungliga Operans kör som kör denna Holländare för fulla segel.

Ouvertyren är en nackhårsresare och Weise behåller, förutom en baktung spinnkör och ett väl fritt spelrum för mässingsblåset rent volymmässigt, en rakknivsvass skärpa under hela föreställningen.

Såväl mans- som kvinnokören framträder med individuella gestalter för varje körmedlem. Sångarglädjen och kraften hos de trettio damerna och trettio herrarna är överväldigande.

"Världens bästa Wagnerkör" är en bedömning Kungliga Operans kör fortsätter göra anspråk på med denna uppsättning.

Amerikanen Robert Hale är en kompetent holländare, sångligt varm, voluminös, men en aning tvådimensionell i skådespeleriet (vilket i och för sig har otacksamma förutsättningar med utvecklingskurvan förtvivlad - skeptiskt hoppfull - jätteförtvivlad).

Annalena Persson gör en härligt pueril segergest framför publiken under applådtacket. Och visst har detta hopp som nästa stora Wagnersopran (nu har vi ju också Dalayman, Stemme och Martinpelto att tillgå i rollen som Senta) skäl att vara nöjd.

Hon har ett bra drag över hela sitt skarvlösa register och en förvånansvärd överväxel att ta till under hyperintensiva passager.

När Gösta Winbergh gick bort var Thomas Sunnegårdh väl ensam som Wagnertenor. Stefan Dahlberg fick frågan av Kungliga Operans ledning om att gå vidare in i denna repertoar - en naturlig resa när spänst kan ersättas med kraft för äldre sångare.

Men Dahlberg är fortfarande, 48 år gammal, den eldige och ungdomlige tenor vi minns som Don José, Rodolphe, Pinkerton och Alfredo.

Som Erik passar han ganska bra, men det är omöjligt att ens ana utvecklingen till någon pansarkryssartenor av Dahlberg - det är faktiskt slöseri om nationalscenen har den ambitionen och nästan lika illa om den vill att Dahlberg ska harva i så små roller som Walter von der Vogelweide i Tannhäuser.

Låt Dahlberg vara försteälskare i en het Verdiopera istället!

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons