Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Galorna måste kunna bli roligare i tv

Annons

Han var den förste som själv kallade sig den störste. I dag är han, svårt märkt av sin sjukdom, en av de mest kända av alla som nu lever på denna planet. I morgon fyller han 60 år: Muhammad Ali,

I tv-kanaler jorden runt, även i Sverige, uppmärksammas och hyllas mannen som inte bara är mästarnas mästare i boxningsringen utan vars rebelliska liv och stora civilkurage om möjligt är intressant och dramatiskt.

M M M

Tänk er; USA på tidigt 1960-tal, en svart som blev muslim och dessutom krigsvägrare. Ali utmanade en hel nation. Han var, åtminstone i etablissemanget - och de av etablissemanget styrda medierna - en förlorare då. Men historiens gång och världens förändring har gjort honom till vinnare. Till "The greatest".

Om ingen annan har det gjorts filmer, dokumentärer, dramadokumentärer som om just Ali. Det finns alltså mycket att se för den som vill, kan och har möjlighet att zappa runt mellan olika länder och kanaler dessa dagar.

Om det funnits en idrottsgala, som den vi såg från Globen i måndags kväll, i USA hade Ali aldrig varit i närheten av att bli inbjuden. Förmodligen hade han inte ens fått diska efteråt.

Idrottsgalan är på väg att bli en tradition i en av galor allt mer välfylld television. Det vimlar snart av dem. Om bara ett par veckor är det ju filmens tur, strax därefter ska Grammisvinnarna få sina plaketter.

M M M

På fredag är det bara barngalan i fyran, på lördag startar melodifestivalen som ju med mer än 40-årig tradition är galornas gala i svensk television.

Det är ungefär som någon beteendevetare sa eller skrev för några år sedan:

De där galorna blir som tomtebloss i den midvintermörka, ofta enahanda vardagen. Vi behöver få känna att vi är med, eller i alla fall nästan med, på någon fest också.

Idrottsgalan 2002?

Jodå. Mycket var bra. Proffsiga programledare, spännande prisutdelningar. Men också segt som sirap långa stunder.

Som tv-produktion fruktansvärt institutionellt, ungefär som Nobelprisutdelningen.

Varför fick vi inte vara med ute bland festborden också? Var fanns kameran och reportern som minglade runt i kändisvimlet?

Är möjligen SVT lite för fint för den sortens "kändisjournalistik"?

Som tittare hade jag i alla fall uppskattat det mer än de rödrockade "pausfåglarna" vars eventuella lustighet jag tyvärr missade.

På tal om programledare: Att "Loket" är en klippa vet vi sedan tidigare. Ju mer spontan och fri från manus han tillåts vara, desto bättre är han. Kristin Kaspersen har en huvudroll i de flesta av de stora tv-underhållningarna just nu tycks det.

Ska vi ta idrottsgalan som ett formbesked inför melodifestivalerna ser det lovande ut. Hennes lättsamma, positiva och allt mer rutinerade framtoning vinner allt mer och mer.

Det finns all anledning att återkomma till både festivalen och dess programledare.

M M M

Appropå programledare: Tv-publiken älskar Peter Harrysson. Den älskar honom mer än någonsin.

Premiärprogrammet i fredags lockade en tittarskara av melodifestivalformat: 3,5 miljoner. Otroligt! Det måste ha sjungits med från varannan svensk tv-soffa.

Att fyran först nu börjar vakna efter extra långt jullov och repriser i massor kan möjligen ha bidragit en del.

Det var för övrigt måttligt smart av fyran att köra i gång sin nya serie Heja Björn just i måndags kväll och praktkrocka med idrottsgalan.

Jag var nog inte ensam om att missa den av just det skälet.

Mer läsning

Annons