Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Gale" skoj räcker långt

/
  • På knä. Carl Tuff (Ebbe Kindblom) ger Oskar Olsson (Alf Zachrisson) sin välsignelse.

Annons

Greppet är roligt i sig: den rike Orgon är här bonden Oskar Olsson, kammarjungfrun Dorine har blivit till pigan Doris Korp och Orgons mor madame Pernelle heter kort och gott Petronella. Det talas, eller språkas, på Husbymål och det mesta är "gale bra" eller "gale bekymmersamt".

Handlingen är enkel: bedragaren Carl Tuff kommer till Sålunda och slår blå dunster i ögonen på både Oskar Olsson och byns tanter för att kunna svindla till sig pengar och kvinnor. I släptåg har han sin trotjänare Julius Hjul, trög men trogen. I första scenen slås fast att alla personer i Oskar Olssons hushåll, förutom han själv och hans mor Petronella, vet att Carl Tuff är en bedragare. Nu gäller det att avslöja Carl Tuff innan han hinner lägga vantarna på såväl gården som Olssons dotter Mariann.

Ebbe Kindblom gör en skicklig tolkning av Carl Tuff, den fromme prästen som glider runt på gården med ett saligt leende och hälsar alla med "glädje och välsignelse" men som tar till flaskan och antastar kvinnor när hans blåögde försörjare inte ser på. Scenspråket är ofta roligt, en slående bild är den av Carl Tuff som naglar fast sig framför ytterdörren i drastisk Kristusgestalt med armarna utsträckta åt sidorna, vädjande till Oskar Olsson att inte gå efter landsfiskalen för fridens och förlåtens skull. En falsk profet i full action.

Manuset har tagit sig en del friheter i förhållande till förlagan och resultatet blir att historien förläggs i en verklighet som publiken kan relatera till. Men pjäsen förlorar lite på att den inte tar ut svängarna med tiden och rummet. Moliéres Tartuffe utspelas på namnlös ort utanför Paris och har en koncentrerad handling där det viktiga är ironiserandet över den självpåtagna religiositeten och fromheten i samhället. När historien flyttas till 50-talets Dalarna hade man kunnat ta ett ännu längre kliv från originalet och lyft in fler tidsmarkörer. Dialekten sätter färg och prägel men tidsepoken och platsen hade kunnat etableras bättre för att uppnå större komisk effekt.

Därmed inte sagt att det inte är roligt som det är - Carl Tuff är en lyckad hybrid mellan svensk folklustspel och fransk-klassicistisk komedi. En del under bältet-skämt förekommer, framställningen är ibland väl amatörmässig och Moliéres manus med den enkla slutet gott allting gott -lösningen kan vara lite svårt att svälja.

Men det är "gale" skojigt. Och det räcker långt.

Mer läsning

Annons