Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gadd live en fröjd för örat - men rätt tråkigt

Annons

Den perfektionistiske svenske soulkungen kom till Harrys i Falun med ett rejält nedbantat kompband jämfört med hans Faluspelning i somras. För kvällen hanterade Eric Gadd gitarren själv och backades upp av trummor, bas och keyboard. Personligen gillar jag dock det stora med Gadd, och utan exempelvis blåssektionen blir låtarna lite mer enahanda och tappar en del av sin karaktär.

Men ändock, Eric Gadd live är en fröjd för örat. Allt är perfekt tillrättalagt, och rent musikaliskt finns det egentligen ingenting som stör. Gadds falsettstämma är klockren, bandet är ruskigt tajt och det svänger ibland riktigt ordentligt.

Gadd har en gedigen låtarsenal och varvar gamla hits med nyare alster under kvällen. Mest gensvar från publiken kommer under Meet me here, hämtad från det senaste och självbetitlade studioalbumet som kom i våras, och för en stund tar publiken över sånginsatsen.

Gadds största brist är dock att det stundtals blir ganska tråkigt och på tok för smörigt. De mer funkiga upptempolåtarna är tyvärr för få, och vissa bitar av konserten känns som långa transportsträckor. Det som många gånger räddar Gadd från platt fall är hans tre, minst sagt, fenomenala medmusikanter. Keyboardisten Stefan Jernståhl spelar oerhört smakfullt, och trummisen Richard Nettermalm tillsammans med basisten David Lindvall upplevs snarare som en gemensam enhet än två separata.

Detta faktum verkar dock inte bekymra den mogna och relativt stora publiken. Den majoritetsmässigt övervägande kvinnliga publiken sväljer Gadd med hull och hår, och det råder ingen tvekan om att kungen av soul går hem i Falun.

TOBIAS ANDERSSON

Mer läsning

Annons