Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Funkar det ena så brister det andra

/
  • Deus ex machina. Angelica (Barbara Frittoli) drar vanära över sin familj och tvingas gå i kloster. Efter sju år där bestämmer hon sig för att ta livet av sig när hon får veta att kärleksbarnet dött. Men Vår Herre griper in i slutscenen.

Annons

Det görs ansträngningar att hitta en röd tråd som löper genom de tre enaktarna i Triptyken. Men det är tämligen poänglöst. Det ger mer att betrakta dem som medvetet helt åtskilda, men lagda intill varandra för att uppnå kontrastverkan.

Gemensamt för sviten i Metropolitans uppsättningar, som visades i Smedjebackens Folkets hus på lördagskvällen, är en bedövande traditionell scenografi och regi - det berömda operahuset hukar under respekten mot kompositörens avsikter, när litet respektlöshet kanske skulle vara precis vad Puccini egentligen behöver?

Därmed inte sagt att scenografi och regi inte uppvisar en betydande hantverksskicklighet. Den rostiga pråmen Georgetta tar plats på scenen, liksom höstlöven som blåser på klostrets innergård och paradsängen i Buoso Donatis Florensfastighet.

Kappan har klart mest musikdramatisk potential. Under sin timme hinner den vara ganska spretig i sin skildring av tillvaron för Paris pråmarbetare, gatulivet för de fattiga och en svartsjuketriangel, kryddad av ett just bortgånget spädbarn.

Puccini var medveten om kritiken att han sockrade sin musik intill det översötades gräns och väljer i Kappan ett kongenialt men dessvärre torftigt och svårgripbart tonspråk.

Sopranen Maria Guleghina är litet vårdslös och Salvatore Licitra arbetar väl mycket med tenorklichéer. Föreställningen bärs av barytonen Juan Pons som gör Triptykens bästa sångliga insats. Het och trovärdig.

I Syster Angelica är Puccini inställsam, behagsjuk, fjäderlätt lyrisk. Stephanie Blythe, som är den enda artisten med uppdrag i alla tre operorna, kreerar Puccinis enda betydande altroll, mostern, på ett sångligt hänförande sätt.

Barbara Frittoli satsar med våldsam emotionalitet. När dramatiken har brister brukar dramatiker ta till Gud. Vår Herres uppdykande i slutscenen har Syster Angelica gemensamt med Faust, men Jack O'Briens iscensättning av miraklet, är dessbättre möjligt att tolka ganska öppet.

Gianni Schicchi, som har Triptykens enda kända aria, bygger helt på ensemblespel och komisk timing. Musiken är ganska misslyckad. James Levine gör ett berömvärt försök att prata upp Triptykens totala musikdramatiska värde, men han kan inte ändra på faktum:

Ställ verken bredvid exempelvis La Bohème och konstatera att engagerande karaktärer, effektiv dramatik och musik som griper tag inte förekommer samtidigt i någon av Triptykens operor. Funkar det ena så fallerar det andra.

Kappan, Syster Angelica och Gianni Schicchi spelar tredjefiolen i Puccinis produktion.

Helt välförtjänt.

JENS RUNNBERG

Fakta: Musik Opera

TRIPTYKEN

Regi: Jack O'Brien

Metropolitans kör och orkester

Dirigent: James Levine

I rollerna: Juan Pons, Stephanie Blythe, Salvatore Licitra, Barbara Frittoli, Olga Mykytenko, Alessandro Corbelli m fl

Publik: Cirka 100

Folkets hus, Smedjebacken, 28/4

Mer läsning

Annons