Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fullsatt på Kroumata

/
  • Fann varandra. Kroumata och Dalasinfoniettan trivdes under den fullsatta konserten i Falun allra bäst tillsammans i Britta Byströms nyskrivna Es ist Genug.

Annons

Jag har sett Kroumata årligen i Dalarna under en svit av år, men ensemblen har aldrig väckt någon kärlek eller hat. Kroumata har varit en axelryckning.

Jag har förstått varför ensemblen är så stor som den är, men aldrig berörts och det ofta påhängda "världens bästa" har till slut lidit av att kopplas ihop med "slagverksensemble".

Någon gång har jag muttrat att jag hellre hör "världens bästa dragspelsensemble" - att problemet legat någonstans i slagverksensemblens natur. Kroumata har alltid haft roligare än jag.

Så mycket skönare därför att Kroumata närmast smyger in på en nästan nedsläckt scen för att framföra Arne Mellnäs Fragile, ett verk som är så långt från tanken på rytm man kan komma.

Adjektivet fragil färgar förstås lyssnandet, som börjar med en vinande inledning i vibrafonen och återvänder dit drygt tio minuter senare. Däremellan har presenterats en oro, en ödslighet, brytande svängningar, en näranog stillastående klanglig fond, sjungande glas, i sig en uppmaning att låta sig svepas in mer än lyssna.

Mot detta bryter senare Britta Byströms Es ist Genug, tämligen missvisande presenterad i programbladet av henne själv. Hon ville göra distinkt musik, avskalad, och har sett slagverkarna som "de envisa" framskickade av orkestern för att förklara att sällskapet kollektivt fått nog.

Es ist Genug är tvärt om rik och blommande musik, med melodiska fragment, en sorts återhållet munter humor och inskjutna inslag av populärkultur, särskilt för trumpeterna. Det är tätt, händelserikt och har också drömskt impressionistiska inslag. Distinkt är musiken aldrig. Inte heller avskalad.

Efter ynka 33 minuter bryter programmet för paus. En klar programmässig felkomposition, eftersom Orbit, Anders Nilssons verk med mer av de av slagverksvirtuoserier som jag sammankopplar med Kroumata, följs av en råddig omdisposition av scenen för Beethovensymfonin.

Om ganska precis tre månader inviger Uppsala sitt nya konserthus. Det är fem månader sedan Luleå invigde sitt. Svenska städer har på senare år radat upp stora kultursatsningar.

Och Falun har... stadsteatern. Kristinehallen hade varit akustiskt bättre. Snälla, kom till skott med Kulturfyren!

När stadsteatern är fullsatt är den hopplös för musik, orkesterklangen är som inslagen i bomull, berövad dynamiken och kraftigt dominerad av diskantljuden. Antagligen hade inte Dalasinfoniettan behövt låta så fjuttig som här, även om besättningen är i numerär underkant för en Beethovensymfoni.

Johannes Gustavsson hör måhända till den nya generation dirigenter som skruvar till tumskruvarna längre än vad företrädarna vågat, och som vill vinna sina sporrar med det.

Jag är tveksam. van Beethovens första symfoni görs löjligt snabbt, mer illerartad än jag någonsin någonstans hört den.

Som hastighetsuppvisning är framförandet genuint imponerande. Precisionen är laserskarp. Dalasinfoniettan gör det Gustavsson begär.

Men borde han begärt det? En så här snabb Beethoven tappar i auktoritet, i anspråk, i djup. Symfonins andante cantabile con moto blir struttigt och kantigt.

JENS RUNNBERG

Fakta: Musik Konstmusik

KROUMATA

Dalasinfoniettan

Dirigent: Johannes Gustavsson

Musik av Mellnäs, Byström, Nilsson, Beethoven

Publik: 450 (fullt)

Stadsteatern, Falun, 24/5

Mer läsning

Annons