Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frusna ögonblick

Annons

Digitalkamerorna knäppte inte i ett på den tiden - med högtidlig avsikt att lämna över dokument till eftervärlden laddade fotograferna sina kameror med glasplåtar. Tack vare dem kan vi i dag få en glimt av en värld som inte längre är sig lik.

Dalarnas museums fotoarkiv är en skatt som bara växer.

- Vi har åtminstone en miljon bilder och negativ, så många att alla inte ännu hunnit gås igenom, säger antikvarie Christer Bergin, när han tillsammans med kopisten Susanne Nyhlén hänger sommarutställningen Positiva negativ i Målarsalen.

När fotoavdelningen valt bland sina favoriter får även mindre kända fotografer träda fram. Visst finns de kända med - bland andra legendariske Falufotografen Sven Nilsson, med sin fängslande 50-talsbild med en klase ungar på en klätterställning och en parvel nedanför som har för korta ben för att få vara med.

Men många uttrycksfulla bilder togs förr också av amatörer med strategiska yrken. Skollärare, posttjänstemän och järnvägare plåtade mycket, berättar Christer Bergin.

Amatörfotot av begravningsföljet med den lilla barnkistan är unikt.

Men här finns också många vardagliga bilder som har mycket att säga om den sociala verkligheten. Huttrande barn i ån med stränga "systrar" på vakt, förväntansfull flicka i galonbyxor i kön framför Konsums godisdisk, en liten gosse i kolt som provar sin första gunghäst. Den var köpt på postorder hos Strålins, det vet museet, som visar upp en likadan de har i samlingarna.

På ett hörn i utställningen finns också "Pirre" Erik Karlssons butiksinredning med, från fotoaffären på Kvarnberget på 60-talet.

Här finns också Nils Svedbergs Falumiljöer från tidigt 1900-tal (ett exotiskt kåksamhälle), flygbilder och 50-talsnostalgi. Samt, inte minst, Per Magnus Sörhus berömda skildringar av gränstrakterna till Norge, där han själv var gränsridare för hundra år sedan. Han hade alltid kameran med sig. När vallkullan skulle avbildas med finaste kon tog hon på sig sin grannaste finhatt.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons