Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fru Bjurman kommer till New York...

/

Idag landar en mig närstående bankkassörska ute på Newark.
Så nu gäller det att vara på tårna.

Annons

Första gången hon var här och hälsade på, för sexton år sedan, höll det på att kosta oss en svindyr päls.

Vi var ute på shopping-spree i Soho och plötsligt skulle bankkassörskan – också känd som min mamma – in i en fashionabel butik där de sålde just pälsar.

– Varför då, protesterade jag, här har du inte råd ens med en sittdyna till din kalla Peugeot!

– Ah, följ med nu, svarade hon och svepte in bland de flotta kreationerna, fick tag i en expedit, lurade i henne att hon var spekulant och började prova den ena overkliga minkpälsen efter den andra.

Jag bara gapade, fullständigt förbluffad över skådespelet.

– Sluta vara så nervös. Se ut som att vi är seriösa kunder, kom det från provhyttshållet, jag vill veta hur det känns att ha såna här saker på mig.

Jag försökte, men en snabb koll på en prislapp fick blodet att frysa i mina 27-åriga kapillärer. Det visade sig att några av plaggen mamma höll på och kråmade sig i kostade uppemot 40 000 dollar – med dåvarande kronkurs sådär en 320 000 spänn.

– Drar du upp en söm nu, väste jag, då får pappa sälja både bil och sommarstuga där hemma.

Det bekymrade inte fru Bjurman det minsta. Hon provade ytterligare ett par plagg innan hon med en världsvan blick lät meddela den bortkollrade expediten att jodå, det här var väl okej, men det finns mer att titta på i grannskapet, vi kanske återkommer.

Sen gick vi – den ene tillintetgjord, den andra förtjust fnissande.

En annan gång skrämde hon livet ur en av New York vanligtvis blaserade taxichaufförer.

Då hade hon Inger Murars, en annan mytomspunnen profil från kassan på Handelsbankens Borlänge-kontor under många år, med sig och i taxin tillbaka söderöver efter en middag på Upper East Side blev det som det brukar när de är tillsammans.

Den ene sa något, men avbröt sig mitt i meningen, varpå den andra började skratta och några ögonblick senare låg de i en hög i baksätet och bara tjöt.

Chaffisen, en ung man från Dominikanska republiken, blev livrädd och frågade mig – skonsamt nog placerad på passagerarsätet – skärrat hur det egentligen var fatt. 

Jag kunde bara vifta avvärjande och säga som det var:

– Du behöver inte oroa dig, dom bara är så där. Ingen annan vet vad som är så kul. Nånsin.

Han körde vidare men fortsatte kasta förskrämda blickar i backspegeln tills vi var tillbaka nere i Midtown.

I'm in for a ride den här gången också, var så säkra.

Eftersom den här spalten inte återkommer förrän framåt nyår ber jag för övrigt att få önska DT:s alla läsare en riktigt god jul.

Dalarna finns med oss i anden och tanken här på Manhattan när tomten kommer.

 

 

24/7: Det finaste med HBO:s epokgörande dokumentärserie om New York Rangers och Philadelphia Flyers väg fram till utomhusmatchen Winter Classic är egentligen inte att vi får såna sensationella inblickar i livet bakom NHL:s kulisser, även om de såklart kittlar varje hockeynörd på exakt rätt ställe. Det finaste är att den är en sån majestätisk och vacker hyllning till världens bästa . Första avsnittet gick i onsdags. Får verkligen inte missas.

 

SWEDISH HOUSE MAFIA: Abba fick aldrig göra det. Inte Europe heller. Och inte Roxette. Men ikväll uppträder Swedish House Mafia – som första blågula musikakt någonsin – på Madison Square Garden. Och inte bara det. De sålde ut det som kallas The woooorld's most famous arena  på några få minuter när biljetterna släpptes tidigare i höstas. Kort sagt: Det svenska musikundret, i den mån det alls finns, består vintern 2011 av tre discjockeys.

 

OP ANDERSSON: Jag tror vi var inne på det här ämnet redan i somras, men vissa sanningar håller året runt. Det är detta göteborgska livselixir man ska ha i de höga, immiga glasen när man skålar med tomten nästa lördag. Vi gör det definitivt på 38:e gatan.

 

FAIRYTALE OF NEW YORK: Snart lika uttjatad som Hej tomtegubbar, men när man sitter i New York på julaftons kväll och snöflingorna faller mot den blöta asfalten och man i alla fall kan lura sig själv att pojkarna i the NYPD Choir står nånstans och sjunger om The Galway Bay, då spelar det ingen roll. Då är den ett stycke omistlig magi.

 

VÄNDNINGEN: Jag verkligen hatar det allt tätare vintermörkret, men nu är det bara sex dagar kvar. Sedan har vi nått rock bottom och det vänder igen. Det vänder! Det blir ljusare! Det, om något, är värt en galamiddag.

 

INGEMAR MAGNUSSON: Han fyller själv 50 och hans butik – Folk å Rock – 25. Så den gala den passionerade eldsjälen Magnusson, en av ert läns verkliga skatter, arrangerar till helgen bör bli en av de roligaste och mest minnesvärda i Borlänge på decennier. Rungande dubbelgrattis, säger jag – och drömmer om att jag är där.

 

LEONARD COHEN: Första singeln från första albumet från Cohen på sju år heter Show Me The Place och är så rasande bra att jag blir alldeles stum.  Man måste antagligen ha blivit 77 år för att kunna stirra döden i ansiktet – och få det att framstå som en akt av ren skönhet. 

Mer läsning

Annons