Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredrikssons senaste är bara platt

Annons

De skilda verkligheter som bokens titel syftar på, består av huvudpersonerna Jans och Angelikas olika förhållningssätt till världen, som orsakar problem i deras kärleksförhållande. Jan är en rationell forskare och Angelika irrationell och intuitiv sjuksköterska. Redan bokens förutsättningar känns rejält trista.

Som det är nu cementerar Marianne Fredriksson bara de traditionella könsrollerna.

Kanske är det också därför jag först en fjärdedel in i boken inser att Jan och Angelika faktiskt ska vara dryga 30 år, och inte runt 50 som jag trodde. Det går upp för mig bara för att de omnämns som "de unga" och för att Angelikas mamma uppges vara ungefär 60.

I språket brister det betänkligt. Inte för att det är fattigt eller på andra sätt direkt dåligt. Snarare är det så att Fredriksson är en ganska skicklig skribent. Men mestadels känns det som om allt går på rutin, och det innebär att boken blir enformig.

Kanske är det också därför hon aldrig övertygande lyckas visa att det finns några egentliga problem i Jans och Angelikas förhållande. I stället tar en sliskig romantik över, full av glättighet och påklistrad glädje. Slutet, som känns forcerat och förenklat, kommer därför en smula oväntat. Men det förmår inte lyfta en redan dålig bok.

Fredriksson uppger att hon låtit fackgranska det naturvetenskapliga. Det är förvisso betryggande, men jag undrar varför eftersom inget intrikat yttras i pratandet om naturvetenskap. Då hade det varit mer motiverat med en granskning av bokens avsnitt om Island. För där har hon inte många rätt. Det blir så fel att det blir komiskt, helt oavsiktligt.

Den allvarligaste bristen är ändå att den helt saknar resonansbotten. Marianne Fredrikssons senaste bok är bara platt.

DAN BRUNDIN

Mer läsning

Annons