Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Brunnsvik till Svenska Akademien

Annons

Har läsaren hört talas om Torsten Fogelqvist? För dem som fötts efter kriget är han på sin höjd ett namn.

Född i ett prästhem i Norrköping, student i Uppsala och med i dess kulturradikala kretsar, blev Fogelqvist en ivring folkbildare och en tid lärare och rektor vid arbetarrörelsens Brunnsvik.

Så kom han som publicist till Dagens Nyheter, livnärde sig som fri författare och valdes in i Svenska Akademien (efter egne favoriten Karlfeldt). Han var på ett då inte otypiskt sätt kulturkonservativ och liberal i en person.

De sista åren blev han arg antinazist och arbetade aktivt på 1937 års psalmbok.

Om den unge Fogelqvist skrev vännen Lubbe Nordström: "Han kom alltid instormande i gänget, virvlade som en väderkvarn med armarna, flög efter väggarna, sträckte ut händerna som i förtvivlan.... Skrek, vrålade, stammade, deklamerade, förbannade, välsignade - en studentlivets Kulneff."

Om denna frustande, bildade, aktiva och varmhjärtat känsliga gestalt har idéhistorikern Ingmar Lundkvist i år lagt fram en avhandling i Lund, kallad Kulturprosten - Torsten Fogelqvist som DN-publicist och folkbildare. "Kulturprosten," det smeknamn som Fogelqvist gavs av vännerna, säger något om hans temperament och stil. Herbert Tingsten, som kom efter Fogelqvist på DN, har talat om kollegans svaghet för "det floskulösa och bombastiska" men medger att "senare har min uppskattning av Fogelqvist stigit".

De drag som Tingsten ogillade berörde Fogelqvists bakgrund och hans strävan efter att utan att offra vetenskapligheten forma en stil som rycker med sig läsarna. Fogelqvists förebilder var 90-talsdiktarna, främst Karlfeldt vars strävan att hålla kvar bondelivets värden han så väl förstod och om vilken han skrev en läsvärd bok.

Fogelqvist var som Lundkvist väl visar med på att modernisera Sverige men kände oro då arbetarrörelsen och kulturradikalerna alltmer ville avskära samhället från dess gamla livssyn. Han värdesatte i sak sambanden bakåt mer än mången högerman.

Fogelqvist deltog också i striden för bildning men mötte bland annat på Brunnsvik krav på att erbjuda funktionärskurser för ombudsmän i den politiska och fackliga kampen. Han vidhöll personlighetsprincipen, slogs för kultur- och rättsarvet, och för historiemedveten pietet. Han ansåg den hyllade tänkaren Hägerströms avkristnade moralsyn förkastlig, "den mest äventyrliga och nedbrytande, som någonsin sett dagens ljus".

Fogelqvist var mer idealist i Rydbergs anda, och en kristet paulinsk nedtoning av kulturen stötte honom. Dock fick han ny kontakt med den kristna värld där han var född.

Lundkvist ger nog väl mycket plats för Fogelqvists tal, artiklar och böcker med försvar av kulturens roll för individens hemkänsla och för att dämpa klasskonflikten.

Att Fogelqvist, som det brukar heta, var varm europé, och mot masstänkande och teknokrati förstår läsaren snart. Han frågar sig däremot i vad mån Fogelqvists blandning av radikalitet och kulturkonservatism kan ha liknat andra gestalter i tiden, en C S Lewis, en G K Chesterton eller en Benedetto Croce. För dessa sammanhang visar dock boken mindre intresse.

Fogelqvist såg i ljuset av vad han värderade - det svenska folket med dess natur- och kulturkänsla, den odlade landsbygden och årstidernas spel, det bästa i bonde- och prästgårdskulturen - risk och hot från dess fiender - inte bara i totalitär utan även i skenbart demokratisk gestalt.

Äkta reformer fick inte bara avse det materiella, utan måste ändra på hela personligheten. Statens makt borde begränsas. I en framtid utan kultur och traditionskänsla fruktade Fogelqvist att Sverige skulle bli: "...ett barnlöst, fantasilöst och ceremonilöst land, där feeriet och äventyret är utrotat och ett planmässigt universellt förnuft råder".

Som skribent förnam Fogelqvist tunga, självpålagda krav. Hans idéer måste i spalterna få äkta och sköna utlopp.

Han grep efter så mycket, flera av hans böcker handlar för övrigt om resor. Mot slutet skrev han till en vän: "Ingenting är ditt utom den låga som brinner i ditt eget hjärta. Kan den tas från dig, ja, då må du sörja."

Ingmar Lundkvists bok ger ett fint tillfälle att lära känna en rik och motsägelsefull 1900-talsgestalt.

CARL JOHAN LJUNGBERG

Mer läsning

Annons