Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Borlänge till evigheten

/

Annons

Just nu befinner sig Mando Diao i Austin, Texas på den gigantiska branschmässan South by Southwest, som i år lockar mer än 1 400 artister från hela världen. På kort tid har de seglat upp till att rankas som ett av de mest intressanta banden på mässan och får tacka nej till intervjuer, fester och spelningar. Läget kunde inte vara bättre inför den USA-turné som väntar i slutet av april. Turnén sammanfaller med att Ode to Ochrasy släpps.

Mässan innebär, förutom hårt arbete, representation och flera gig om dagen, tjugo graders värme och Frozen Margaritas.

När tidningen träffar bandet är det fortfarande vinter, kallt och knarrande snö. De utnyttjar ett hål i ett späckat turnéschema med att jobba med nya låtar i studion i Årsta.

Studion är inhyst i en liten lägenhet i ett industriområde och tillhör en kompis. Någon egen lokal har de inte haft sedan de flyttade från Borlänge till Stockholm.

Kaffebryggaren puttrar och ur högtalarna strömmar framtida hits. Björn lägger en gitarrslinga på låten On and On och diskuterar sångpålägget med Samuel. Refrängen sätter sig direkt i skallen redan efter en lyssning. Gustaf ligger hemma med vinterkräksjukan och intervjun med honom får göras vid ett senare tillfälle.

Den här vinterdagen är det fortfarande några veckor kvar till mässan i Austin och förväntningarna inför USA-resan är höga. Landet är fortfarande ganska obruten mark för bandet, men det kan komma att ändras nu. Nu ska Mando-frön sås, gro och växa.

Gustaf: - Det enda vi vet är att Long Before Rock'n'Roll har börjat snurra på radiostationer i USA och vi har aldrig haft en sådan boost där förut. Sedan vet man inte hur långt steget är därifrån till att sälja ut stora ställen. När vi släppte Hurricane Bar fick skivbolaget jobba häcken av sig för att fixa intervjuer. Nu är det tvärtom.

Japan och Tyskland har sedan länge tagit dem till sina hjärtan och utgör bandets största marknader. Och till slut har det lossnat även hemma i Sverige. Kvittot på det är bland annat en grammis och att de prisats som årets bästa liveband av P3:s lyssnare. Själva tycker de att genombrottet i Sverige låtit vänta på sig väl länge. Efter en upphaussad debut svalnade intresset betydligt på hemmaplan och krutet lades på utlandet.

Björn: - Jag vet inte varför. För mig är det alldeles för lång tid om man tänker på vilket jobb vi lagt ner. Det är ju sjukt att det tagit fem år!

Carl-Johan: - Musikjournalister har en tendens att uttrycka vad som är "rätt", snarare än vad de egentligen tycker. Efter att ha varit ute i kylan ett tag så var det väl dags att lyfta fram oss igen. Sedan är det också en ny generation fans som går på spelningar, som var för unga när förra plattan kom.

Gustaf: - Folk är lite tröga. Det var lite samma procedur i Borlänge när vi var ett demoband. Det var många som hatade oss. När vi fick skivkontrakt så var det en massa hårdrockare som bokade femton repdagar i rad på rockhuset - "kan de få skivkontrakt så kan fan vi", tänkte de väl. Men jag tror att det där har vänt nu och att man snarare känner en stolthet över oss.

Ja, alla är små i början och det är långt mellan det Mando Jao (de hette så i början) som spelade elektronisk pop med trummaskin i bandets tidiga barndom i slutet av 90-talet och dagens väloljade och rutinerade rock’n’roll-maskin. Framgångarna har definitivt inte kommit gratis om någon till äventyrs trodde det. Mando Diao har slitit hårdare och mer målmedvetet än de flesta och siktade tidigt mot toppen.

De stack också redan från första stund ut hakan med en vi-mot-världen-mentalitet som retade många - att Mando Diao är kaxiga har de flesta hört till leda. Men kaxigheten var inte bara ett utslag av ett odrägligt stort självförtroende. Bakom fasaden fanns också ett band som såg enhet, sammanhållning och en hård yta som det enda sättet att överleva.

Gustaf: - Vi var rädda och nervösa. Rädda för att spela pop - vi trodde att Borlänge var en för hård stad att spela pop i. Våra låtar var ju solskensmelodier egentligen, men vi tog i så fingrarna blödde och spelade så hårt det gick. Det var så vårt sound formades. Vi var tvungna att inte visa rädsla, men vi var rädda att bli nedtrampade. Vår taktik var "anfall är bästa försvar". Det var därför vi gick ut med att vi var det största som hade drabbat den här stan. Man måste vara hårdare ju längre ner på rankingen man ligger. I Borlänge existerar det en mentalitet som inte finns någon annan stans i världen. Vi lärde oss agera efter de reglerna och när vi sedan spelade i Stockholm så var vi som en tickande bomb. Vi hade taggarna utåt, för vi var vana vid det. Folk trodde ju att vi var skogstokiga.

Samtidigt var de faktiskt helt ärliga när de menade att de var det största som drabbat Borlänge och Sverige. Det skapade uppmärksamhet och rubriker, på gott och ont. Ett av de mest kända exemplen är när de kallade Kent för gamla trötta gubbar strax innan de skulle åka på Kalasturnén tillsammans med dem. Samtidigt fanns det en oskyldig och charmig naivitet i grunden som inga stora ord i världen kunde dölja för den som tittade ordentligt.

Björn: - Vi trodde blint på att vi skulle göra skivor och åka runt i hela världen. Vi har ju gett många journalister på kvällstidningarna öppet mål. Vi har varit frispråkiga och de har vinklat det. Men det har inte varit uttänkt, därför har man kunnat stå för det. Det är farligt att vara på sin vakt som band. Hur man ska klä sig, hur man ska låta, vad man ska säga.

Samuel: - Det finns ju en anledning att vi kommit nån vart - vi har haft ambitionen och aldrig varit nöjda, bara för att vi fått skivkontrakt och allt det där. Blir man nöjd saknar man drivkraft.

Lika vanligt som att prata om Mando Diaos kaxighet är att nämna att de kommer från Borlänge. Få andra band blir ständigt så förknippade med sin hemstad och den största anledningen är förstås att de själva alltid pratar om det, om de så blir intervjuade av amerikanska Rolling Stone Magazine eller brittiska NME.

Carl-Johan: -Jag är inte ursprungliigen från Borlänge och kan se det lite utifrån. Det en Borlängebo pratar mest om är Borlänge och mat. Gustaf är en riktig Borlängeromantiker.

Gustaf: - Det är jag. När jag kliver av på stationen är det nästan så att jag gråter. Jag håller stan som en av de största inspirationskällorna i världen. Sedan kommer kärlek och hat. Det Borlänge gett en är inget man kan ta på. Men det är en rätt rutten stad egentligen. Det är en kittel med en massa ont och en massa gott blandat. Kommer du från Borlänge har du alla odds emot dig.

Carl-Johan: - Det är en kriminell stad, en bruksort. Det blir en hårdare miljö. Jag har till exempel aldrig varit med om någon annan stad där det varit lika mycket bråk efter krogen. Borlänge och England är lika varandra. Det är fult och våldsamt.

Tiden i Borlänge var en nyttig skola och när kontrakt skrevs med jätten EMI hade de på kort tid utvecklats i en rasande fart och var redo att satsa allt.

De demolåtar som bandet spelat in användes delvis rakt av till debutskivan Bring ’Em In.

Samuel: - Vi visste knappt att vi spelade in en skiva när vi gjorde den.

Björn: - Jag kan sakna den tiden. Det fanns ingen press överhuvudtaget. Vi spelade in våra låtar som alla andra band och man gick liksom inte och var nervös för att bästa kompisen skulle tycka att det man spelat in var dåligt. Det fanns en skön enkelhet som inte går att återskapa.

Nu som då är frontpersonerna Gustaf och Björn den kreativa motorn i bandet och de som skriver alla låtar. Det är ett samarbete och en vänskap som utvecklats och växt under åren.

Gustaf: - Vår relation har blivit tajtare, det känns för varje dag. Ofta växer man ifrån varandra, men vi har vuxit åt samma håll. Det är ju bara flyt egentligen. Jag tror att det är en del av succén med bandet. Vi skriver ofta var och en på sitt håll, sedan träffas vi och sammanfogar det.

På första skivan spelade Daniel Haglund orgel, men en tid efter Bring ’Em In släpptes så fick han lämna bandet. Då hade Gustafs bror redan vikarierat som organist vid några tillfällen när Daniel var pappaledig. Att sparka honom var ett svårt beslut att fatta, men något som kändes nödvändigt vid den tidpunkten.

Samuel: - Vi insåg att det var något som inte stämde. Det hade varit orättvist mot Daniel att ha honom kvar och dra ut på tiden. Men det var inte lätt. Han hade haft en stor del i bandet - en väldigt viktig del. Det var värre än att göra slut med en tjej.

Gustaf: - Jag vill inte ändra på bandet som det ser ut nu, men jag vet ärligt talat inte hur vi skulle göra om situationen kommit upp i dag. Jag har inget ont att säga om den mannen, lyssnar man på det han gjorde så är det ett fantastiskt spel. Det handlade nog om att han inte ville vara borta på turné lika mycket som oss andra. Han är en stor del av Borlängeeran. Jag hoppas att få dela scen med honom någon gång igen.

Daniel Haglund ersattes av Mats våren 2003. Till en början var han bara sessionmusiker och det dröjde ungefär två år innan han blev riktig medlem i bandet.

Samuel: - Vi ville inte riskera något, utan ville vara säkra att allt funkade. Vi kände honom lite innan, Gustaf hade bott granne med honom och gått i samma skola. Sedan blev vi i och för sig säkra relativt fort, men det är ju en process att få in en kille. Officiellt kom han med 2005. Det blev enklare då, det kändes liksom fel att ha en avlönad person i bandet.

Det var Mats som tog den första kontakten med bandet. Så fort det stod klart att en plats var ledig i Mando Diao så ringde han upp Gustaf, undrade om han kom ihåg honom och erbjöd sina tjänster. Arrangemanget med en anställning passade också honom vid den tidpunkten.

Mats: - Jag hade just gått ut musiklinjen på Bromma folkhögskola och stod inför ett vägval. Jag hade kommit in i Piteå, spelade piano och ville bli jazzvirtuos. Men jag tröttnade på det och ville hitta något band att kompa. Jag fick lite kontakter i Stockholm, men det var ändå hemma gräset var grönare. Det var perfekt timing och precis vad jag ville. Jag hade sett bandet på nyår ungefär ett halvår innan jag kom med, men hade inte hört skivan då. Ärligt talat så fattade jag inte riktigt grejen och tyckte inte de var så bra. Men sedan köpte jag plattan och kicken jag fick då var helt sjuk. Det var skitkul.

Mats är också den enda i bandet förutom Björn och Gustaf som skriver egna låtar. Hittills har dock inga av hans alster letat sig in i bandet.

Mats: - Någon gång kanske mina låtar når offentligheten. Nu låter det lite... yxigt. Jag har lyssnat en del på Elliot Smith, men skriver man på piano så blir det lätt Elton John-pop. Jag har väl inte hittat nån form för det i Mando.

Samuel: - Jag har inga sådana ambitioner, man får inse att det är en talang. Jag trivs bra i min roll som trummis och medarrangör. Man kan inte pressa fram låtskrivande, men det kanske kommer någon grym låt någon gång. Det följer ju ganska stor press med att skriva låtar och vara frontfigur. Det är skönt att slippa det.

Första spelningen för Mats del var på Gröna Lund i april 2003 och sedan har det som sagt blivit otaliga.Turnerandet är en extremt viktig del av Mando Diaos tillvaro. Ett sätt att överleva. De gör i snitt 150-200 spelningar om året och ska snart ha långledigt för första gången på flera år. Förra året turnerade de i England, Japan, Spanien, Österrike, Schweiz, Holland, Sverige och Tyskland. I söndags avslutade de en headlineturne i England.

Samuel: - Vi har byggt upp vår fanbase genom att spela - hela vår karriär bygger på spelningar. Det är svårt att förmedla den energin man har live i studion. Det spelar ingen roll hur mycket man sliter, det går något förlorat när allt ska gå genom mikrofoner, sladdar och högtalare.

Mats: - Det är svårt att sluta turnera. Vi har mycket kvar att åstadkomma. Få igång England, till exempel, jag slår hellre där än i USA. Men nu har vi ett nytt bolag där så det börjar bli lite drag.

Samuel: - England ligger nära Sverige och är ganska litet geografiskt - man kan spela sig igenom det på kort tid och vi har en ganska stor livepublik där. I USA kan man egentligen spela live i tre år utan att det händer något.

Spelställena varierar kraftigt, från stora hallar och festivalspelningar till små klubbar som tar ett par hundra personer.

Samuel: - Det är skönt att spela i småstäder i Sverige. I Tyskland är det ofta en lokal i nåt industriområde en bit utanför stan, en stor hall. Man åker liksom aldrig in till stan sedan. Dessutom går det något förlorat i känslan när det är en så stor organisation involverad, det är fyrtio personer som ska med. I Sverige handlar det om fyra. Det är mer intimt.

Livet på vägarna är vad de flesta rockband drömmer om och Mando Diao är inget undantag. Men allt har en baksida och att befinna sig i ett intensivt tillstånd som pendlar mellan ytterligheter, urladdning och tristess sätter sina spår och sliter på både kropp och psyke. Man går in i ett febrigt tillstånd befolkat av udda och bisarra karaktärer, som bandet döpt till Ochrasy och som fått ge namn åt den senste skivan.

Samuel: - Det kan vara väldigt jobbigt att vara på turné ibland. Man kan spela på dåliga ställen med lite folk, vara sjuk, trött...Då vill man hellre ligga hemma i soffan. Vi är alltid på väg på nåt sätt. Vi är lediga mellan den 20 mars och 25 april, men det har vi fått slåss för skitmycket. Det är ju folk som tjänar pengar på oss. Men ju större man blir, desto mer kan man tacka nej till. Det är ju vi som är bandet och nu står vi på rätt stadiga ben.

Björn: - Man stannar ibland upp och tänker: Nu kör vi så hårt att vi nästan går sönder. Ens personlighet försvinner och man blir bara musik. Jag har varit hemma i Borlänge ett par dagar och det var jävligt skönt. Det är ju en speciell värld detta. Det är ju ingenting som är normalt. Det är konstigt att bara träffa folk som tycker att man är bäst i världen. Man blir ju smickrad, men man får försöka doppa tån och hålla sig där nere. Ändå är det skönt att vara där uppe också.

För Gustafs del så innebar förra året inte bara framgångar med bandet, utan även omvälvningar på det personliga planet. Sonen Josef föddes i september, en händelse som påverkat hela livet och naturligtvis också bandet. Plötsligt fanns en fast hållpunkt som kan fungera som ankare om luften i Ochrasy blir för tunn.

Gustaf: - För mig är det som att det nu finns ännu en mening med vad man håller på med. Jag känner mig lite som en knegare, det handlar inte bara om att ha kul längre utan man gör det för någon annans skull också. Sedan är det viktigt med dokumentationen, så att Josef ska förstå vad jag gör nu. Jag har alltid varit en "family man" och till och med beundrat de onda i Gudfadern, för att de har sådan familjeekänsla. Familjen har alltid varit det viktigaste för mig, till och med viktigare än bandet.

Men det är inte alltid så lätt att hålla isär milstolparna i livet. När Gustaf fick frågan en gång när förlossningen var beräknad så sa han datumet för skivsläppet i stället.

Gustaf: - Ja, det är faktiskt sant. Förlossningen var beräknad till den 5 september och plattan skulle släppas den 6 september. Jag var nog lite förvirrad där. Det var två små barn som skulle födas...

Vad som händer härnäst kan ingen svara på. USA-satsningen kan leda till allt eller inget och planer spricker och ändras ständigt under resan. Oavsett vad som händer så har de all anledning att vara kaxiga. Om de någonsin passerar Jussi Björling kan vi låta vara osagt.

Gustaf: - Vi får ofta frågor om framtiden, men jag vet inte om det tar slut på måndag. Framtiden är oviss och det är därför man hela tiden jobbar på gränsen till utbrändhet. Och det är ovissheten som gör att man inte blir en divig jävel.

Här är skivorna som släppt sen staretn:

Bring 'Em In, 2002

Gustaf: - Den doftar industri och Borlänge på samma sätt som The Latin Kings doftar Botkyrka och Ebba Grön Rågsved.

Björn: - Oskyldigheten personifierad. Det var 1-2-3 och blunda. Helt lössläppta tyglar. Det finns en massa misstag, men är ett bra dokument hur vi var då.

Hurricane Bar, 2004

Gustaf: - Det är en verklig uppåtskiva. Lyxig, snyggt producerad. Millimeterprecision. Vi fick chansen att spela in med värsta producenten och var vi ville. Men han fattade inte vad vi handlade om och vi fattade inte honom. Vi spelade in på ett slott som var en Bondbruds hem och hon hyrde ut det till olika rockband. OK Computer är inspelad där. Vi tyckte att det var coolt, men det hjälpte inte oss. Det blir mer feeling i en källare i Borlänge.

Björn: - Allt det den första inte var. Det är en väldigt studioproducerad skiva. Vi lärde oss mycket - som att det inteär nån idé att ha en producent som finputsar allt. Den blev inte så levande. Men det är bra låtar - några av våra bästa, som White Wall och Added Family, som är en underskattad låt. Vi ville prova hur det var att vara i ett slott och spela in och ha en superproducent. Det visade sig inte vara Mandos grej.

Ode to Ochrasy, 2006

Björn: - Vi började med Björn Olsson som producent, men var för ivriga för att kunna jobba i hans lugna tempo. Men han var fantastisk att jobba med. När vi hittar lugnet så kommer vi garanterat att jobba med honom igen. Han har gjort ett avtryck. Men vi ville få skivan klar och åkte hit och körde i tre veckor. Vi ville åt känslan låtmässigt och spontanitetsmässigt och göra den som Bring'Em In skulle ha varit. Vi har tagit några kliv låtskrivarmässigt och skriver låtar på ett annat sätt nu. Förut ville vi bara ha hits för att man lyssnade på sådana låtar. Men det kommer alltid att vara melodierna som är basen.

Gustaf: - Den är en reaktion på den förra. Vi använde oss lite av samma sätt på den som Bring 'em in - att berätta vad som händer runt omkring oss. Då var det Borlänge, på Ode to Ochrasy är det turnerandet. Den är som en explosion, som en orgasm. En sekund och sedan är det över.

Mer läsning

Annons