Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förvirrade kvinnor i Leksand

Annons

Lennart Lidström har i programbladet för säkerhets skull förekommit alla som kan tänkas ha invändningar mot att en man skriver en "kvinno-pjäs", genom att slå fast att den är en allvarligt menad hyllning till kvinnan i våra liv, modern, älskarinnan eller hustrun.

Problemet är att pjäsen (som Riksteatern framförde i Leksand på tisdagen) i sin allmänna välvilja och medkänsla är just så allmän, så fluffig i konturerna.

Mia Benson och Marie Ahl spelar de bisarra och grubblande systrarna Blomdahl - den ena fajtas ettrigt med en osynlig fiende, den andra kurar i sin mentala håla.

Men deras stundtals roliga dialog framförs i ett lufttomt rum, utan relationer till omgivningen och utan gripbart förflutet. I det ena fallet anas att alltför få män passerat i livet, i det andra alltför många, och antydningarna kantas av schabloner i stil med "alla män ljuger".

Att en pjäs får epitetet "absurd" betyder inte nödvändigtvis att ord kan ersätta handling.

Lidströms text är annars både tänkvärd och välformulerad. I det allmänmänskliga, det som förenar män och kvinnor, är den bäst - när den uttrycker rädslan för åldrandet och ensamheten med humor byggd på mognad.

Marie Ahl gör något stort av rollen som Beatrice, utnyttjar hela skalan från förlamad ängslan till galen fars. Mia Benson kämpar också hårt för att ge texten dramatik och är bäst när hon nyanserar sin skrikiga agitation.

Kanske kan man i scenografin, med sin spruckna mur mot ett befriande landskap, ana viss optimistism, trots slutet.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons