Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förträffligt livedokument

/

Annons

Sugarplum Fairy

  • First Round First Minute Live,
  • (PAN Vision)
  • Betyg: 3+
  • Poprock

Det idoga kuskandet runt omkring i Europa har svetsat samman Sugarplum Fairy till den ytterst tighta enhet som kan höras och beskådas på First Round First Minute Live. De inleder med två av sina starkaste kort; Last Chance och Soul of the Sun. Bröderna Noréns energi stiger i takt med att resten av låtlistan fortlöper och den Borlänge-bördiga kvintetten visar varför de har ett välrenommerat liverykte.

För att endast ha släppt två skivor förfogar Mando Diaos lillbrorsor över ett starkt låtmaterial. Förutom de ovan två nämnda låtarna utgör (And Please) Stay Young, She och Left Right Black White givna höjdpunkter i repertoaren. Mixen av Beatles-harmonier och stökig rock gör sig utmärkt live och därtill är ljudet högklassigt. I dessa tider där snabba MTV-klipp är en regel snarare än ett undantag är det otroligt befriande att kunna njuta av ett föredömligt klippjobb. I sin anspråkslöshet är bandets första DVD ett förträffligt livedokument. På minuskontot hamnar bonusmaterialet. En, snällt uttryckt, ospännande video (My Saviour, My Secret) och en ointressant genomgång av scenutrustningen är inte något jag drömmer våta drömmar om.

Jonas Wettmark

  • WILCO
  • Sky blue sky
  • Nonesuch/Warner
  • Betyg: 4
  • Rock.

Wilco vägrar lägga sig ner och dö. Den lite småsofta retrorocken lever och har hälsan i låtar som Hate it here, som lyckas blanda Gram Parsons med The Beatles riffiga Birthday-stuk. Eller Impossible Germany, som ledigt svetsar fast ett gammalt Steely Dan-kretskort rätt i fejan på pre-multi-mega Fleetwood Mac.

Vad säger ni? Låter inte som bandet vi lärt känna? Inte Paul Westerberg version 438. Jodå, det finns också på den här skivan som smyger sig på mig när jag inte passar mig. Det är fint. Wilco blir äldre, men de blir på diverse sätt både mer classic country rock (maan) och ute-i-kanterna -fast-på-ett- bakvänt-som-i -rättvänt-sätt än någonsin. Utan att anstränga sig. De liksom lyckas få normaliseringen att kännas spännande. Eller nåt.

Noise, experiment och Jim O´Rourkes mössa är inte lika viktiga den här gången. Den numera hel-wilcade gitarristen Nels Cline får inte utrymme att göra särskilt många avant-ryck, men vem klagar? Inte jag. Skivan är fin, vänner.

TIMO KANGAS

DOLLHOUSE

  • The Royal Rendezvous
  • (Off The Hip/Bad Reputation/Border)
  • Betyg: 3
  • Rock.

Debutalbumet från Enköpingsbandet Dollhouse producerades av en exalterad Michael Davis från MC5. Tvåan har Nick Royale från The Hellacopters i producentstolen och bjuder på ytterligare en dos souldränkt, analog rock´n´roll. 70-talets ösigare rock ligger som en grund för allt Dollhouse gör. Influenserna spänner från det MC5 gruppen turnerat runt med, till MC5:s Michigan-grannar The Stooges och tillbaka till The Rolling Stones och deras rötter i svart rhythm & blues och soul.

Det hörs att Dollhouse inte iklär sig några kejsarens nya kläder, samtidigt som de har en bit kvar till fulländning.

TIMO KANGAS

The Tough Alliance

  • "A new change"
  • (Sincerely yours)
  • Betyg: 4
  • Pop

Sedan starten har The Tough Alliance konstant delat publiken i ett för och ett emot med sina korta och ständigt försenade playback-konserter. Deras poplek avslöjade att kejsaren var naken och att rockstjärnemyten är trång och löjlig. Själva byggde göteborgsduon vidare på nya myter med hjälp av brännbollsträn och uttalanden om att "det skulle vara fånigt att stå och spela på en gitarr." På nya plattan lägger TTA till delfiner på listan över mytisk rekvisita, samtidigt som de fortsätter blanda lekfulla beats med oemotståndliga popmelodier. Kaoset är kanaliserat ned till en våt, rusig dansgolvsdröm. De klämmer in åtta låtar på trettio minuter och vilka låtar sen! Smart och klockren pop förpackad i flirtig optimism, det är alldeles fantastiskt.

JESSICA DALMAN

Rufus Wainwright

  • Release the stars
  • (Geffen/universal)
  • Betyg: 2
  • pop

Ingenjörskonst i sin mest precisa form, konstruerad med lite för många olika byggstenar. Vräkigt men exakt. När Rufus Wainwright, son till amerikas svar på Robban Broberg Loudon Wainright och bror till sångerskan Martha Wainwright (som också står bakom mikrofonen på skivan) släpper sin femte studioplatta Release the stars har inget lämnats åt slumpen. Det hörs hur hårt han jobbat, vilken perfektionist han är - och huga vad trist det blev. Allt ska med - woawoagitarrer, ett gäng olika stråkinstrument, flöjter, en gedigen variation av trumpeter, banjo och soulkörer. Det känns som om Rufus Wainwright har chefat över en hel symfoniorkester plus två, tre rockband när han producerade tillsammans med Pet shop boys Neil Tennant. Ett återkommande tema är fascinationen för den gamla erans Hollywoodstjärnor och visst låter det gammeldags filmiskt ibland. Ett och annat spår är visserligen bra men trots att detta är ett proffs verk känner jag mig beskviken.

FREDRIKA HILLERVIK

Ingmari Dalin

  • (Sky of Blue Music/CDA)
  • 3
  • Visa

Visst har det hänt förr att kvinnor ha tagit sig an Dan Andersson "grabbiga" visor (Linda Rattfeldt, Heidi Baier) men det kan nog sägas att det var med Sofia Karlssons genombrott tjejerna fick tillträde till finnmarkspoetens marker. Här kommer ännu en kvinnlig tolkare. Ingmar Dalin är nog ett namn man gör klokt i att lägga på minnet. Liksom (alltför) många andra har hon också tonsatt ett antal av Dan Andersson dikter med varierande resultat, men de beprövade namnen i samanhanget Gunnar Thuresson, Thorstein Bergman, Dan Andersson, Sven Scholander han fått låna ut sina klassiska tonsättningar Ingmari Dalin är en angenäm bekantskap. Visst kan man diskutera föredrag, val av tempi och annat men det totala intrycket blir klart positivt. Frågan är om någon bättre har tagit tillvara stämningen är lätt uttjatade Till min syster som i den här versionen verkligen har mera vår i sig än man är van. De lyhörda arrangemangen ger också plustecken och bidrar till en omväxlande blandning av känt och okänt. Man behöver inte lägga några genusaspekter på den här produktioner för att hitta en anledning till beröm.

BERTIL DANIELSSON

Monica Zetterlund, Tommy Körberg med flera

  • visa
  • 3
  • Bo Nilsson mina bästa visor
  • (Ladybird)

Cornelis Vreeswijk berättade en gång hur han hamnade hemma hos Bo Nilsson - Geniet från Malmberget - på en nattlig sittning i huset på Lidingö. Nilsson spelade upp en gäng egna kompositioner, Kees fick för sig att skriva texter till dessa och någon timme senare var det hela klart och man knallade upp till grannen och om det förelåg intresse för att sjunga texterna. Det fanns. Grannen hette Monica Zetterlund. Mejram, tungvrickarlåten Har du nånsin hört någon spela jazz på elektrisk flöjt? och de andra blev en kultplatta i mitten av 60-talet. Med anledning av att den kaxige kompositören nyligen fyllde 70 har man samlat ihop delar av hans populärmusikaliska produktion som tidigare spelats in av Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Sylvia Vrethammar samt - inte minst - Lovisa Lindkvist, Monica Zetterlund-stipendiat 2006 och sorgligt anonym fram till nu. Hennes nyinspelning av ljuvlig Genom mitt öppna fönster kommer att bli flitigt spelad i denne skrivares lya framigenom.

BERTIL DANIELSSON

Monica Borrfors

  • Monica sjunger Monica
  • (Gazell)
  • 3
  • jazz

Monica har tidigare samarbetat på skiva med Monica. Den gången hette de båda Zetterlund och Dominique. När det nu är dags för ännu ett samarbete sker detta postumt och med Dominique utbytt mot Borrfors. Det handlar om en kärleksfull hyllning från Borrfors till Zetterlund. Resultatet kan inte bli annat är bra eftersom de båda monicorna hade samma musikaliska värderingar och känsla för genren. Monica Borrfors sjunger femton låtar varav flera av Z:s verkliga hits som Sakta vi gå genom stan, Bluesette, As time goes by, Att angöra en brygga och andra. Det är givetvis ett vågspel att ge sig på låtars som så intimt hänger samman med Monica Zetterlund, detta lingonris i cocktailglas, som Tage Danielsson sa. Man hör liksom förlagan, men genom Gösta Nilssons fina arrangemang blir ändå alla dessa små pärlor Borrfors´egna på något sätt.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons