Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtjänstfullt flåsande

Annons

Den trumpetblåsande släktingen fick min telefon att skramla häromdagen.

(Jo, jag har fortfarande en telefon som skramlar).
Han är en man som rör sig tämligen obehindrat över kontinenterna och har så gjort sedan han var kort som en kvart.

Inte sällan har han saker att berätta om saker som händer ute i Världen. Den stora. Bortanför kiosken i Lyckåker.
Nu berättade han att han haft kontakt med den belgiske munspelaren och gitarrvisslaren Jean Baptiste Isidor Thielemanns, kallad Toots.

Toots kunde berätta att han plötsligt kommit på bestånd.
(Man hör ju annars mest talas om folk som kommit på obestånd). Han hade medverkat på ett gäng filmer och skivor som det plötsligt kom pekuniär ersättning för.

Alltså blev det läge att köpa en fläskigare variant av pörte i ståndsmässig utkant av den pulserande världsstaden.

Det var en kåk som, om min vän fattade saken rätt, var av den sort som krävde fyra meter hög smidd grind, två kilometer allé och ett herrgårdsliknande ställe att avnjuta dygnsvila och splendid isolation.

Med sådant boende följde också ett fint/rikt umgänge för den försynte lille spelmannen.

Livet är inte bara en dans på rosor, det är fyllt av grannar också. Grannar ska gärna inbjudas på inflyttningsfest om de inte ska fösa rottweilarna på en.

Det blev fest så pass tilltagen att värden inte råkade i vanrykte i närmiljön. Här var man van att fläska på när det skulle bjudas och svimningpölarna är obetydligt större än ABB-hallen.

Toots fick också, framåt aftonen, ett intryck av att hans gäster, i sina blanka kostymer och med klackringar stora som kvarnstenar, inte nått sin samhällsställning och pengainnehav genom att stå utanför Konsum Marknad och sälja bingolotter.

Gästerna hade uppenbarligen inte riktigt klart för sig vem den nye grannen, med den lilla mustachen, var och framåt den sena konjaken dristade sig någon att fråga försynt, vad den lille mannen gjorde om dagarna, hur han hade tjänat ihop till den här sortens grötsalt.

– Jag är musiker, blev svaret.

Nu anade grannknösarna att de hade att göra med en verklig maestro, en violinens Tiger Woods, och följdfrågan kom:
– och vilket instrument?

Det var då Toots mötte en viss förvåning genom att fiska upp en liten trynorgel (munspel) ur innerfickan.

De uppsigkomna grannarna fick ögon som tenntallrikar och stammade:

– Kan man verkligen tjäna så mycket pengar på det?

– Njaaa – sade Toots försynt – jag visslar lite´också...

Han tycker sig, numera, bli betraktad med lätt skygga blickar från granntomterna.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons