Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försvunnen by lever upp

Annons

Eftersom tonvikten ligger på beskrivningen av livet i byn från 1800-talet och framåt, stavar författaren namnet som förr med e i titeln "Tjerna - en by i Stora Tuna".

I dag är det svårt att föreställa sig att det på 1950-talet låg en radby med nära 200 gamla gårdar från Banverket och två kilometer norrut. Mer än 90 procent av bebyggelsen från tiden före 1970-talet är borta. Den medeltida bykärnan kunde ha räddats om vägförslaget från 1944 förverkligats, konstaterar Lars Ridderstedt.

Men i boken lever den försvunna miljön upp. Samtliga gårdar från tiden 1890-1950 ingår i författarens omsorgsfulla redovisning. Att alla protokoll från bystämmorna alltifrån 1884 finns kvar har varit betydelsefullt.

De mest spektakulära uppgifterna om Tjärna är ändå av betydligt äldre datum: 9 000 år tillbaka i tiden var människor verksamma på platsen. En grupp arkeologer från Dalarnas museum med Fredrik Sandberg i spetsen gjorde en rad märkliga fynd vid utgrävningarna inför en ny rondell vid Tjärnasjön 1998. Sandberg skriver: "Under ett slaggvarp och en meter från en 1700-talskällare påträffades en kokgrop med bränd och eldsprängd sten, kol, sot och brända älgben. - Tallveden som dessa människor tillredde sin älg med har vi 14C-daterat till omkring 7 000 år f. Kr.! Det är den hittills äldsta säkra dateringen av mänsklig aktivitet i Dalarna."

Då, vid stenåldern, låg större delen av Tunaslätten under vatten. Fler högintressanta fynd gjordes i mosslagret söder om nuvarande sjön: Bland annat en ålderdomligt bilad furuplanka från 400-600 e.Kr. och en praktskopa av ask med karvsnittsornamentik. Praktskopan från äldre vikingatid har troligen ingen motsvarighet i Skandinavien.

Ett framgrävt hus med blästerugn och smidesässjor från samma tid tycks bekräfta teorin att Dalarna liksom Gästrikland fungerat som råvarubas för framställning av järn under yngre järnålder och äldre vikingatid.

Tack vare den gnidige kung Gösta - Gustav Vasa - har vi, genom de så kallade jordeböckerna och fogdarnas förteckningar över invånarnas förmögenhet, bra koll på vilka som betalade skatt i byar som Tjärna på 1500-talet. Gamla kartor, särskild den utförliga kartan från Storskiftet 1840, har varit en bra utgångspunkt för Lars Ridderstedts genomgång av gårdarna i byn, liksom kyrkböckerna. Och, förstås, de människor som fortfarande minns och kan berätta om livet i Tjärna förr.

En stor del av boken utgörs av en noggrann genomgång av folk och gårdar och är väl främst av intresse för läsare med lokal anknytning.

När Lars Ridderstedt utvidgar texten till att gälla livet i det gamla bondesamhället - och vardagsnära berättar om allt ifrån jordbruksmetoder och mathållning till tvätt, ishämtning, och sommarbad - blir berättelsen allmänt intressant. Tjärna blir ett levande exempel för alla andra liknande byar.

Ridderstedts bok är byggd på imponerande forskning. Men det finns en personlig ton när han berättar om profilerna i byn, om stränga och snälla lärarinnor, om jordnära glädjeämnen som handelsbodar, kaffestugor och kiosker. Han hörde själv till ungarna som lekte vid sjön på 1920-talet.

Liksom andra dalabyar hade Tjärna en gammal väg som gick mellan gårdarna och som gav livskraft. Det var också vägen som till slut tog död på den gamla gemenskapen.

Samma år som Borlänge blev stad, 1944, lades ett förslag fram i fullmäktige om att flytta den alltmer trafikerade vägen, bortom Tjärna by. Men krigsslutets dåliga ekonomi kan ha gjort att flytten inte blev av. I stället kom byn att hamna mitt i framtidsplaneringen - 1960-talets politiker och stadsplanerare lät riva större delen av byn när en ny fyrfilig genomfartsväg skulle dras och det nya Borlänge behövde mark.

Många av stadens största arkitektoniska projekt, parkområden och institutioner har efterhand ersatt den gamla bymiljön.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons