Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Forskning visar fortsatta skillnader

/

Annons

Varför är det så? Antagligen för att man lättare lägger märke till det avvikande. Pojkar och män får oftare komma till tals, inte bara i klassrummet utan också i det offentliga rummet.

På Expressen kultur för några dagar sedan presenterade Anders Mildner en undersökning av svenska ledar-, debatt- och kultursidor. "50-talist javisst" löd rubriken och urvalet var hämtat från 674 opinionsbildande artiklar publicerade i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet under juni månad 2007. Medelåldern för alla skribenter var 49 år. 67 procent av texterna var skrivna av män (på kultursidorna 70 procent).

Att normen är vit, man och medelålders är långt ifrån någon nyhet. Det är en ordning som reproducerar sig själv, från klassrum till styrelserum. Jo, det blir lite bättre, men det går inte så snabbt.

Den danske språkforskaren Jann Scheuer skrev för ett par år sedan en sammanställning av hur orden hans och hennes används i språket. Irrelevant flumforskning kan tyckas, men faktum är att han visar hur väldigt olika vi pratar om kvinnor och män. En genomgång av 40 miljoner ord i böcker och tidskrifter i olika genres under nio år visar vilka ord som oftast följer på hans och hennes. Jag kan dra de fem vanligaste: Hans söner, bröder, verk, män, uppfattning, politik. Hennes hår, ögon, mor, kinder, kropp.

Utan att teorisera för mycket: Männen framställs som handlingskraftiga tyckare och kvinnorna är passiva och bedöms efter yttre attribut (vad som händer när man vänder på normen blev tydligt i storbråket som utbröt efter att Linda Skugge skrev om Björn Ranelids glansiga läppar och rakade överarmar) .

I den överhängande klimatdebatten brukar det talas om en kollektiv insats: vi kan alla slänga potatisskal i komposten och samåka till jobbet. När det kommer till jämställdhet kan vi tänka på hur vi använder språket och vilka förväntningar vi har på män och kvinnor. Någonstans måste man ju börja.

Författaren Kerstin Ekman har sagt att hennes läsare vill att hennes romaner ska ha lyckliga slut, enligt henne själv för att hon är kvinna och antas förmedla mjuka värden.

- Samtidigt får Torgny Lindgren skriva hur makabra berättelser som helst utan att någon höjer på ögonbrynen.

Det skulle vara roligt att se lite vetenskaplig forskning på det fenomenet också, hur nu det kan göras.

Mer läsning

Annons