Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förbluffande tråkigt om idylliskt Dalarna

Annons

Dalhalla, Rättviks långbrygga, Njupeskärs vattenfall. Ja, många är exemplen på vackra

vyer i Dalarna. Och minst lika många traditionella evenemang tycks det finnas: spelmansstämmor, dansbandsveckor, midsommarfirande med knätofs och folkdräkt.

Det är framför allt det som slår mig när jag bläddrar genom boken och tar in Dalarna. Men när jag går tillbaka och tittar igen, märker jag till min förvåning att det finns mycket mer än så.

Bredvid natur och kultur frodas uppslag med industrier, idrottsbilder och olika stadsvyer. Varför kommer jag då bara ihåg det där andra, det där som redaktörerna ville komma förbi när de medvetet valde att inte bara koncentrera sig på "vacker natur och fina kulturmiljöer"?

En anledning är givetvis mina förutfattade meningar om Dalarna som det svenskaste svenska. En annan är att boken börjar med en veritabel klichéexplosion som sprutar ut det dalatypiska. Efter det är det svårt att skaka av sig klichéerna. De passar alltför väl med de förutfattade meningarna; de uppfyller liksom varandra.

Det går bara inte att ta sig förbi det där med naturen och kulturen. Det överskuggar verkligen allt annat. Dessutom känns de andra bilderna betydligt mer ointressanta, närmast livlösa.

Och bildtexterna håller

inte stilistiskt. Snarare är de små pekoral av naiva, småtramsiga svador. Kanske hade det varit bättre att låta bilderna tala för sig själva. Samtidigt har inte alla bilder tillräcklig kraft för det. Förbluffande många liknar mest ordinära semesterbilder.

Så oavsett vilket syfte boken har - om den är tänkt att locka turister eller rentav öka inflyttningen - så funkar det inte riktigt.

DAN BRUNDIN

Mer läsning

Annons