Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Naipaul är romanen död

Annons


Det är svårt att bli överraskad. Romanen har högljutt dödförklarats med jämna mellanrum det senaste seklet. Ändå är Naipauls dödruna tankeväckande, delvis för att han dödförklarar romanen liksom i förbigående, utan utropstecken, men framför allt därför att argumentationen bygger på ett enda exempel: det egna författarskapet.

V S Naipaul har ju genomgått en märklig - men förstår man, egentligen strängt logisk - utveckling sedan romandebuten 1957. Efter hans stora roman Ett hus åt Mr Biswas, 1961, började romanämnena tryta. I stället försökte han sig på reseböcker, mest för möjligheten att kunna resa, bekänner han i Att läsa och skriva.

Snart insåg han att han var något nytt på spåren och utvecklade gradvis en helt egen dokumentär, reseskildringsgenren. Och i den har han befunnit sig de senaste tjugofem åren, med ett par notabla undantag, som den självbiografiska romanen Ankomstens gåta.

Varför ändrande han kursen, från roman mot dokumentär? Helt enkelt för att han inte kunde annat. Redan som elvaåring bestämde han sig för att bli författare, likväl skrev han inte en rad på många år. När han väl började skriva kände han sig ändå inte riktigt bekväm, trots publik- och kritikerframgångar.

Romanen var aldrig hans spelplan, menar han, av både personliga och kulturella skäl. Naipaul bekänner öppet sin bristande fantasirikedom, och sitt allmänna ointresse för "påhittade" historier. Men han menar också att hans bakgrund har haft betydelse. Uppvuxen i en rotlös, exil-indisk familj på en västindisk ö, Trinidad, som i princip saknar annan historia än slaveriets, gav inga förutsättningar för romanens fiktiva världar.

Allt detta och mycket annat gör Att läsa och skriva läsvärd, i synnerhet för den som redan uppskattar Naipauls författarskap. Naipaul skriver för övrigt sällan bättre än när han skriver självbiografiskt.

Mest tankeväckande är ändå Att läsa och skriva när Naipaul mer principiellt argumenterar mot romanen som form.

Naipaul hävdar att litteraturen är summan av vad den uppenbarar. Och en berättarform, hur plastisk den än är, förlorar förr eller senare förmågan att uppenbara någonting därför att formen är alltför sliten. Romanen är sliten, rentav utsliten, och inte längre det bästa litterära svaret på den värld vi i dag lever i.

Romanen är stendöd.

Har han rätt? Det är i alla fall värt att fundera över, låt vara att Naipaul talar i egen sak.

Om man med litteratur menar konstverk med vidare ambitioner än att underhålla den närmaste bekantskapskretsen för stunden, vilket förvisso kan vara gott nog, måste jag delvis hålla med V S Naipaul.

Som form kan romanen vara ypperligt förförisk, men när det gäller att gestalta verkligt svåra och angelägna ämnen kommer den ofta till korta. Det är ingen slump att förintelsen av Europas judenhet, skildrats mest övertygande av två författare som varken skriver rent dokumentära eller rent fiktiva berättelser, italienaren Primo Levi och ungraren Imre Kertész.

Betänk att något av det mest intressanta som skrivits i Europa på senare år spränger romanformen genom att iklä sig den dokumentära berättelsens mantel. Jag tänker på den tyske författaren W G Sebald, vars sista bok Austerlitz nyligen publicerades på svenska.

När före detta Jugoslaviens nutidshistoria börjar skrivas på allvar kommer vi kanske att upptäcka en snarlik litterär form, när författare inser att romanen inte räcker till för att gestalta det fruktansvärda, snudd på ofattbara.

Eller kanske är vi i Europa ännu alltför fast i idén om den stora romankonsten.

Kanske krävs författare som likt V S Naipaul har helt andra litterära rottrådar för att ge oss en mer trovärdig och övertygande spegelbild av den tid vi lever i.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons