Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folksångare med pondus

/

Det var en högtidlig stund för alla älskare av amerikansk folkmusiktraditionen på Greens hotell i Tällberg i lördags. Med självklarhet och pondus tog Arlo Guthrie plats som kvällens medelpunkt.

Annons

Arlo Guthrie, sångare, låtskrivare, författare och son till folkmusiklegenden Woody Guthrie hade kommit till Greens för att bjuda på lika delar höjdpunkter ur sin egen 40 år långa karriär som godbitar ur sin pappas. Med bara två gitarrer, 70-talsbågade glasögon och ett numera vitgrått krusigt hårsvall tog han sin plats på Greenverkets lilla scen med en självklarhet som bara den som vet att han har en historia att berätta kan göra.

För berätta, inte bara en utan ett helt knippe små historier är vad Arlo Guthrie visar sig vara en mästare på. Det handlar om älgar, Woodstock, om Steve Goodman och Pete Seegers städerska. Och det handlar om Bob Dylan och pappa Woody. Och Arlo visar sig kunna både prata och sjunga med finurligt trollbindande pondus.

Med Woody Guthrie som far föddes Arlo in i ett samhällsengagerat diktande och som samtida musikerkolleger som Bob Dylan gjorde han inlägg mot Vietnamkriget under 60-talet. Ur ett musikaliskt perspektiv är det också i den dylanska traditionens anda lördagskvällen går. Särskilt när Arlo Guthrie framför sina egna sånger. Med andaktsfullt sockrade melodier, Dylan-fraseringarna, den nasala stämman och det flinka plocket på gitarren placerar sig hans små folksånger i samma musikaliska landskap som Blowin in the wind eller The times they are A-changin.

Höjdpunkter är hans Darkest hour och In times like this som skrevs efter att stormen Katrina hade ödelagt stora delar av södra USA. Men här framförs också bluesigare stycken med mer driv och svärta som St James Infirmary och helheten landar i en blandning av forna sångarkompanjonen Willie Nelson, Steve Earle och tidigare nämnda Dylan.

För Arlos egen skull hade man kanske velat lätta lite på tyngden av faderns ande som hela tiden vilar över konserten. Samtidigt skulle folklegenden ha fyllt 100 år i år och sonen är tydlig med att det här blir ett år för familjen att samlas i hyllningskonserter. Dessutom blir historien om fadern och hans sånger, även om Arlo suck är djup när publiken vill höra This land i is your land som extra extranummer, en del av hans egen berättelse på ett sätt som inte verkar särskilt tungt att bära.

Mer läsning

Annons