Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fira jul i ensamhet ett tvång-eller lyx

Annons

Julen, den största av alla helger, är under uppsegling. Och i samma våg uppmärksammas också den stora ensamheten i vårt moderna samhälle.

För det mesta tycks ensamhet konnotera något negativt, något som över huvud taget inte borde få existera. Allt som oftast hävdas det att människan i grund och botten är en social varelse.

Men går det verkligen att uttrycka sig så schablonmässigt om något så komplicerat som människan, och dessutom gå i land med det?

EssäPersonligen är jag inte alls övertygad om att ensamhet alltid skulle vara något negativt. Jag har flera gånger i mitt liv upplevt väldigt fruktsamma och produktiva perioder av ensamhet, utan att för den skull lida särskilt mycket av en frånvarande social samvaro.

Som jag ser det finns det några grundläggande perspektiv på begreppet ensamhet-och visst, här följer en del grova generaliseringar, men ha överseende!

På min fritid fuskar jag lite som släktforskare. Då har jag ofta uppmärksammat att människor för några hundra år sedan sällan rörde sig utanför den egna byn: De gifte sig, bildade familj och dog där.

Egentligen hade de bara varandra och sitt jordbruk-de levde i ett slags kollektiviserad ensamhet, där ingen individ framhävdes på bekostnad av någon annan; möjligen med undantag för familjefadern.

I början av 1900-talet och framåt börjar dock en större rörelse göra sig märkbar: Folk tvingades flytta till städerna för att kunna försörja sig, varpå de gamla sätten att leva sakta men säkert försvann.

Samhället och hela den sociala strukturen förändrades. En följd blev att människor i större utsträckning individualiserades, vilket innebar att de i städerna fick börja på nytt och lita till sina egna förmågor.

Där tror jag mycket av den moderna, individualiserade ensamheten har sin grund: i nya vanor och nya omständigheter. Ensamhetsbegreppet har således omdefinierats historiskt. I dag har det nya förutsättningar att beakta, nya svårigheter att bekämpa.

Ett givande exempel på det är föreliggande antologis bidrag om onani, författat av Don Kulick. Han lyfter fram en något marginaliserad sida av den positivt färgade ensamheten då han övertygande argumenterar för att vi i Sverige uppfattar onani som närmast nyttig, så länge den sköts i just ensamhet och inte förs ut i det offentliga rummet.

Också Marianne Fahlgren hittar ett fruktbart perspektiv i sin text om författaren Judith Krantz och den så kallade FLN-litteraturen från 1980-talet.

Hon visar att dessa författare smutskastades och nedvärderades endast för att de förenade två på den tiden inkompatibla egenskaper: De var kvinnor och de ville tjäna pengar! Minns då att detta var under yuppie-erans glansdagar!

Mer schablonmässiga är Merete Mazzarellas och Göran Rosenbergs bidrag, som här när en förlegad och nostalgisk syn på ensamheten och dess mekanismer.

Hos dem framstår ensamhet endast som ett symptom på att ett kallare och mer rationaliserat samhälle har ersatt svunna tiders värme och sociala gemenskap.

Mazzarella levererar dock en träffsäker motbild, som hon tyvärr inte gör någonting av. Hon berättar om en 85-åring som tack vare e-posten vet mer om hur hennes barnbarn har det "än om de skulle komma hit stup i kvarten".

I det moderna samhället är det inte längre absolut nödvändigt att träffas öga mot öga för att hålla sig à jour med personliga öden och äventyr; det gäller bara att assimilera sig och rätt utnyttja de möjligheter som står till buds.

Det jag antar att Mazzarella och Rosenberg vill understryka är att den påtvingade ensamheten är så drabbande för många individer; det är också framför allt den sidan av ensamheten som uppmärksammas så här i juletider.

Men å andra sidan finns det också en självvald ensamhet, och den kunde kanske uppfattas som mer positiv. Men i mångas ögon betraktas den snarare som ett asocialt och världsfrånvänt beteende; likt ett mantra upprepar dessa "gemenskapspurister": Människan är en social varelse-människan är en social varelse.

Därför är det befriande att distinktionen mellan påtvingad och självvald ensamhet sätts i spel i denna antologi om vår moderna ensamhet.

Sharon Rider menar att det finns en symbios, ett givande samspel, mellan enskildhet och gemenskap. Martin Gustafsson och Niklas Forsberg diskuterar ingående filosofers nödvändiga och självvalda ensamhet som de likställer med en kreativ ensamhet; det är helt enkelt ett måste att vara ifred för att kunna tänka djupa tankar och utvecklas som tänkande varelse.

Givetvis ligger det mycket av lyx i att framhäva den självvalda ensamheten när det finns så mycket påtvingad ensamhet runt omkring oss.

Men om man inte kan diskutera isoleringen i vårt moderna samhälle utan att framställa det förgångna i ett rosaskimrande nostalgiskt sken, är det kanske bättre att låta bli.

För det är ändå så att alla människor är unika och har olika behov och förutsättningar, där ensamhet mycket väl kan vara en viktig och kanske direkt avgörande pusselbit.

DAN BRUNDIN

Mer läsning

Annons