Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finland var höjdpunkten

Annons

Tina "så ska det låta" Ahlin öppnade med Bluesette (Bedårande sommarvals), med sin säkra jazzstämma. Det är en låt som passar henne perfekt, men tyvärr var mixningen av röstvolymen gentemot orkestern inte den bästa. Nyanserna i hennes röst försvann då och då.

Hennes övriga repertoar bestod av egna kompositioner och tolkningar, många med texter av Hasse Alfredsson. Ofta med ljuv harmonisk melankoli och med stillsamma bossanova-rytmer och suggestiv femtakt. Mycket njutbart.

Tina Ahlin fungerade också som konferencier under kvällen, vilket hon gjorde mycket bra. Att berätta vitsar och roliga poänger i Dalhalla är en konstart i sig. Publikkontakten är inte den mest intima, och publikens skratt låter inte mer än ett svagt mummel, då ljudet försvinner rakt upp i luften.

Men Tina klarar trots detta att upprätthålla en gemytlig närvaro på scen.

Gemytet blev inte mindre när hon presenterade den danska brödraduon Olsen Brothers (det danska gemytet personifierat). Stolta och leende spatserade de båda farbröderna in med varsin gitarr.

- Vilken fæntæstisk omgivelse, sade ena brodern och tittade sig omkring, varpå de drog i gång en "unplugged" version av California dreaming.

Publikhavet kom genast i gungning. De båda brödernas röster kompletterar varandra i en fin symbios - den ena med en nasal countrypipa à la Kenny Rogers och den andra med en rockigare Joe Cocker-stil.

Sedan var det dags för det finska underbarnet, sprungen ur Sibel-iusakademin med sin stråke i högsta hugg. Bländande vacker och med felan på axeln inledde hon med en meditation ur Thaïs av Massenet. Hennes repertoar var mycket allsidig, med allt ifrån klassiska stycken via svensk och finsk folkmusik, till musikalnummer, för att slutligen landa i riviga ungerska danser. Allt detta framförs med en skälmsk ironi och ett oavlåtligt flirtande med både publik och orkester.

Höjdpunkten i hennes program, och för övrigt också hela aftonens, var Linda Lampenius tolkning av Ungersk dans n:o 5 av Brahms.

Hon är helt enkelt oerhört begåvad, både sceniskt och musikaliskt. Förklaringen står förmodligen delvis att finna i hennes bakgrund - båda hennes föräldrar har hela sitt liv arbetat på Svenska teatern i Helsingfors. Men varför söka förklaringar? När någon, förutom att vara mycket musikalisk, slår mynt av sin sexuella utstrålning, löper man kanske risken att utsättas för hårdare granskning än vad de jämbördiga kollegorna får utstå.

Kvällen avslutas så med låten som merparten av publiken förmodligen suttit och hoppats på att få höra. Och Olsen brothers var inte ogina. När kvällens artister radades upp vid scenkanten med varsin blomma hördes så de första ackorden... Publiken reagerade direkt, och snart sjöng alla med i refrängen:

"Fly on the wings of love..."

HENRIK SJÖGREN

Mer läsning

Annons