Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Humorn drar ner Mission Impossible

/
  • Tom Cruise återvänder till rollen som agent Ethan Hunt för fjärde gången och utför svindlande stunts på världens högsta byggnad.

Något är på tok i nya Mission Impossible. Det är själva filmen.

Annons

Bara sekunder in i Brad Birds "Mission impossible"-försök får jag känslan av att något är rejält på tok. Trots att fantastiska saker pågår på duken - en man jagas av två beväpnade män och ramlar till synes handlöst utför ett tak men räddas mirakulöst i sista stund av en oväntad portabel airbag - är det ändå något i själva känslan som inte stämmer. Här sås ett frö av oro, som under resten av filmen växer till ett stort, prunkande: skämtar du med mig, Tom? Sluta genast!

"Mission impossible" har legat mig varmt om hjärtat ända sedan tv-seriens gravallvarlige Peter Graves och hans självförstörande dokument.

Första filmen i regi av Brian De Palma var en riktigt skaplig actionrulle med precis rätt blandning paranoia och gummibaserade ansiktsmasker. Tom Cruise kändes som klippt och skuren för rollen som agenten Ethan Hunt. Film nummer två, i regi av John Woo, var ett magplask, som jag försökt förtränga. Med den geniale JJ Abrams vid spakarna konstruerades trean till ett prima, stundtals hisnande, äventyr med fint besök av Philip Seymour Hoffman som skurk.

Brad Bird är spelfilmsdebutant med animerade "Råttatouille" och några avsnitt av tv-serien "The Simpsons" som främsta meriter. Och där någonstans bottnar nog problemet med den fjärde "Mission impossible". Den humor som Bird för med sig in i projektet funkar inte. Det är inget fel på en och annan självironisk blinkning eller någon enstaka komisk rollfigur men här blir det för mycket av den varan. Visst är det stundtals snyggt, spännande och actionladdat till tusen, fattas bara annat. Men varför släpa upp Tom Cruise på utsidan av världens högsta byggnad i Dubai om man inte tänker ta det på allvar? Det är som om James Bond skulle börja dra vitsar helt plötsligt. Ok, det gjorde han kanske under en period, men det är knappast Roger Moore som är den filmseriens mest lysande stjärna.

Varenda sidohandling är pinsamt skissartad och att en ensam svensk galning vill bomba sönder världen, tja, det är ett ganska omöjligt uppdrag att smälta. Ingen skugga ska dock falla över Michael Nyqvist, han gör säkert så gott han kan, men att "Mission impossible - Ghost protocol" i stora delar känns som en parodisketch på Guldbaggegalan är faktiskt inte ok.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons