Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film: Teatralisk kitschvarning

Annons

På ytan är det en pusseldeckare av klassiskt snitt. En man hittas mördad med en kniv i ryggen alldeles i början och resten av filmen går ut på att lista ut vem mördaren är. Men saken är den att mordet egentligen inte spelar så stor roll. Det behövs visserligen för att driva på historien, men det är porträtten av dessa åtta kvinnor, vissa tydliga borderlinefall, som är hela poängen. Tillsammans med det välbeställda, men förljugna familjelivet med sina på ytan kärleksfulla, men känslomässigt iskalla relationer, som Frankrike verkar krylla av ö i alla fall om man ska gå efter landets filmproduktion.

Men den perfekta ytan krackelerar snart när trycket blir för stort. Ingen verkar bry sig så mycket om den stackars döde mannen heller, men alla vill veta vem som är mördaren och alla anklagar alla hejvilt.

För den som vill bli berörd är detta fel film. Allt är yta och kitsch, det står klart redan i de glittriga förtexterna.

Majoriteten av kvinnorna är dessutom fullständigt vidriga. Det återstår bara att fnissa åt alla fruktansvärda avslöjanden och familjehemligheter som radas upp inför de andras chockade miner.

De åtta kvinnorna spelas av Frankrikes samlade skådespelar-elit och de verkar alla njuta i fulla drag av att få ta ut svängarna, skippa finliret och bara vräka på. Repliker fyras av som örfilar och ansikten förvrids i grimaser.

Det märks att filmen bygger på en pjäs. Accepterar man allt detta teatrala är den en njutning att se. Det blir inte mindre absurt för att alla då och då brister ut i sång. En smula fånigt, javisst, men det fungerar.

De två skådespelerskor som tar mest plats är inte oväntat Catherine Deneuve i rollen som självbelåten överklassdam och Isabelle Huppert, som spelar hennes tragiska och neurotiska syster en bitter ungmö som klär av sig bakom en skärm, trots att hon är ensam i rummet.

Deneuve har ju för övrigt erfarenhet av kitschiga musikaler sedan förut. Senast i Lars von Triers Dancer in the Dark, och redan på sextiotalet i Michel Legrands två suveräna, färgsprakande karameller Paraplyerna i Cherbourg och Fröknarna i Rochefort. Nu får hon återigen öppna sin strupe i denna förtjusande bagatell.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons