Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film: Tämligen långsam Hulk

Annons

Hulken är den senaste i raden Marwelserier som blivit film, efter att tidigare mellanlandat som serie i tv-rutan med jätten Lou Ferrigno i huvudrollen. Hulken, som jag som sjuåring såg på en svartvit tv i England innan serien visades i Sverige - och fick en chock när jag till slut insåg att han var grön.

Hulk är berättelsen om mannen som blir grön och jättestor när han blir arg - ett resultat av ohälsosamt mycket gammastrålning.

Att Ang Lee gav sig i kast med Hulken var rätt så otippat med tanke på hans tidigare filmer - Crouching Tiger, Hidden Dragon, Mat, dryck, man, kvinna och The Ice Storm för att nämna några.

Hulk är också en lite annorlunda serietidningsfilm, jämfört med exempelvis Spider-Man, även om utanförskap och en oförstående omvärld är gemensamma och självklara teman.

Det är verkligen ingen actionfilm Ang Lee valt att göra. Tempot är ganska långsamt och de terapeutiska samtalen frekventa.

En av de stora behållningarna i filmen är de extremt snygga bildövergångarna och fantasifulla bildberättandet. En verklig orgie för ögat. Ang Lee använder mycket split screen och lyckas dessutom med det. Det brukar oftast kännas krystat, men här ger det en schysst seriekänsla.

Datoranimationerna kan knappast kallas realistiska. Den gröne jätten ser mest ut som förväxt broccoli. Rörelserna är ryckiga. Men eftersom serieestetiken är dragen till sin spets så blir detta ganska lätt att ha överseende med.

En annan fröjd är att se Nick Nolte som Bruce Banners slitna pappa som återvänder efter en lång ofrivillig frånvaro.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons