Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film som eftervalsdebatt i s

/
  • Nostalgiska minnen? Nej, det var inte bättre när den här mannen och hans parti styrde Sverige, även om Existentiell filmfestival i sitt anslag utgår från det.

Annons

Jag måste applådera Göran Greider. Det ska till en sann intellektuell för att göra spränga den låga takhöjd som ramade in delar av Existentiell filmfestival på Högskolan Dalarna igår.

Anslaget till festivalen är inte bara socialistiskt med alla röda schatteringar i fanan, utan tyvärr snävare än så - det utgår från Den stora berättensen om Sverige som den alltid skrivits av de segrande historieskrivarna i Partiet.

I en förklaring till festivaltemat "Främlingsskap och framtidstro" heter det i programbladet att

"Vi lever i en märklig paradox där Sverige ekonomiskt går mycket bra, men där många människor känner sig uteslutna och står vid sidan om, utan hopp om vare sig samhällets eller sin egen framtid. En massmarginalisering som en allvarlig politisk varning mitt i välfärden."

Tomas Axelson (s), religionssociolog, medielärare och kontaktperson för festivalprogrammet, påminner inför visningen av Rainer Hartlebs Alla mår bra om hur det egentligen var i valrörelsen och hur utfallet aktualiserade en avgörande brist i samhället: behovet av kollektiva visioner.

Tjenare.

Efter filmen, under ett seminarium med rubriken Hoppet om folkhemmet, förklarar Axelson att han varit med och valt filmen för att den visar samhällets brist på riktning, hur de dokumentärt skildrade människoödena för dem som en gång strålade samman i den där förstaklassen i Jordbro 1972, dessvärre visar hur de uppträder som "partikulära atomer".

Det finns förstås en helt annan berättelse än den Axelson så till synes reflexionslöst relanserar, den om att det sedan valet varit litet lättare att andas i det här landet, att det folkhemska äntligen röstats bort av folkflertalet, att det nu finns hopp för en berättelse som inte skapar, döljer och förnekar "massmarginaliseringen".

När får vi Extentiell filmfestival med en sådan utgångspunkt? Hur bekväm kände sig Jonas Hassen Khemiri med att hans mångbottnade Ett öga rött presenterades som en berättelse "om folkhemmets medborgare förr och nu"?

Det som (trots anslaget och försöken att föra tillbaka diskussionen till Den stora berättelsen om Sverige) gör seminariet till något så oändligt mycket intressantare än en intern socialdemokratisk eftervalsdebatt med bekymrat rynkade pannor, är anmärkningsvärt nog Göran Greider.

Och det lyckas han med för att han pratar film. Han pratar om Hartlebs låga tempo. Han säger att man kommer att älska människor man kommer så nära som Hartleb skildrar dem (och han har rätt).

Han pratar om att se upp med en förenklat dystopisk förfallssyn, att inte tillskriva konsten analytiska egenskaper. Han skiljer på vad han menar är ett statsvetenskapligt, historiskt begrepp giltigt för en politisk och samhällelig modell under 1930-, 40- och 50-talet och en vidare tillämpning av begreppet folkhemmet, som kommit att syfta på samhällsgemenskap över huvudtaget.

Varför skulle annars folkhemmet vara honnörsord i sverigedemokraterna?

Röster ur auditoriet fyller på med iakttagelser om att Hartleb är filmens regissör, att projektet ju tar sin utgångspunkt i återkommande nedslag där Hartleb genom decennierna ställer frågor om vad som hänt. Vad betyder det? Vad frågade han? Hur ställde han samman materialet?

Kulturjournalisten Ulrika Knutson konstaterar att det inte behöver vara ett fattigdomsbevis för utvecklingen i Sverige att de intervjuade inte håller politiska brandtal: "Alla pratar inte i politiska kategorier".

Agneta Stark fyller i panelen på med att ett bevis på att Hartlebs film är rik är att ens egna projektioner på filmen får motstånd när filmen diskuteras.

Det är ett klockrent underbetyg till Extentiell filmfestival att inte en tydligare pluralism i dessa projektioner finns inbyggd från början.

KRÖNIKA

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons