Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film – Sprickorna i muren

Annons


regi: Jimmy Karlsson
i rollerna: Magnus Krepper, Sverrir Gudnason, Ann-Sofie Rase, Tord Peterson, Johanna Lazcano Osterman.

drama. Hösten 1972 satt en ung Lars Gustafsson på en bakgata i Berlin och skrev på romanen Yllet. Det handlade om kärlekssuktande ensamhet, om progressivt motstånd mot stat och kapital, men främst om existentiell konflikt.

I dag drygt 30 år senare har den senare delen av romanen blivit filmen Sprickorna i muren.

Året är 1981 och platsen är Fagersta. Det är kökssoffor, husmanskost och arbetarklass. I ett folkhemmets Västmanland är det dystert, ensamt och ordfattigt.

Lärarvikarien Lars Herdin (Magnus Krepper) har fått nog av akademiker i Uppsala och ser sin chans att genom sin elev Johnny, som spelas av Sverrir Gudnason. Genom Johnny vill den tungsinte vikarien Lars förverkliga sig själv, eller åtminstone sina egna drömmar. Vilka drömmar det är förblir en olöst gåta.

Man undrar hela tiden varför han gör som han gör och på bekostnad av vad. Jag anar vissa sprickor i manus, det träffar inte helt rätt, går inte rakt in.

Och det är just det som filmen handlar om. Alltså om krokiga vägar till människors hjärtan, om vilsenhet, grådaskig längtan, om frustration och om att inte veta vad man vill. Johnnys flickvän Claire (Johanna Lazcano Osterman) är den enda som vet, Hon drar upp tempot, spelar en idealist som trilskas med att få den halvdöde magisterns trögt flytande blod att pulsera.

Pugh Rogefeldt har gjort musiken som består av både tidiga 1970-talslåtar och nya i samma stil. Filmen som hade Sverigepremiär i fredags är välgjord och lämnar efter sig en gråskalig bismak.

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons