Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fem fruktlösa frierier

Annons

Diktaren H C Andersen friade förgäves fem gånger till fröken Jenny Lind. Den sista gång så skedde återgavs i teatral form i lördags i Siljansnäs sockenstuga. Dit hade en skara kulturvänner sökt sig, väl omhändertagna av de kulturförkämpar, utan vilka vårt arrangörsklimat skulle helt förvandlas till en fråga om att tjäna pengar på sin publik.

Här presenterade Kulturbanken åter ett mycket värdefullt program och serverade en god soppa i pausen därtill. Men lördagsförutsättningen är förstås en svår belastning publikmässigt. Förhoppningsvis återfylls publiken med råge till nästa Kulturbanks-arrangemang, årets sista onsdag.

Christian Zell har själv skrivit manus till den föreställning där han efter paus i rollen som H C Andersen intar centrum. Dessförinnan har repetition och förberedelser ägt rum inför hans ankomst till Weimar, där Jenny Lind, framställd av Christina Högman, med viss nervositet repeterar med sin pianist. Under en kort första avdelning bjuds en enklare scen kring hans tidigare frierier och de sånger av Schumann, som till Andersens texter tillägnats fröken Lind. Det är så bäddat för den hypokondriske diktarens entré, som oroar sig för sin hälsa och ruvar över danska kritikers oförståelse.

I andra avdelningen är det dags att framträda inför arvstorfurstens hov i Weimar, där vi - de höga gästerna - bjuds på ett livslevande frieri i sagans form. Diktarens senaste saga, Näktergalen, återges in extenso och interfolieras med sånger av bland andra Adolf Fredrik Lindblad, en annan av Jennys stora beundrare, också han förgäves förälskad i henne.

Under hand står det alltmer klart att diktaren i den nya sagan ser sig själv som den stackars kejsare som inte förstår att rätt älska det äkta konstverket. Vår pianist Mats Jansson bjuder oss bland annat på ett dråpligt litet stycke, förmodligen komponerat av en större mästare för ett mekaniskt spelur, allt för att exemplifiera det mekaniska i den konstgjorda näktergalens sång. När det däremot är dags för den riktiga näktergalen, sjunger Christina Högman den getlock, som alltsedan Jenny Linds och Christina Nilssons dagar extranummer-knockat publiken världen över.

Vid kejsarens förmodade dödsbädd bjuds en av de stora bravurariorna ur Linds repertoar, Casta diva ur Bellinis Norma, utan avslutande del med kör. Här klingade Högmans röst utsökt egaliserad i ett fullödigt flöde. Tidigare under programmet hade hon oftast förlitat sig på halvrösten, som dock fordrar en mer bärande akustik för att nå över rampen. Här blev det stundom svårt att uppfatta text, så även i vissa återhållet talade partier.

Mats Jansson är en utomordentligt fin ackompanjatör som denna gång hade en lugn kväll pianistiskt, inte mycket heller att våndas över som skådespelande pianist. Christian Zell övertygade i rollen som hypokondriker, något mindre som försmådd älskare. Men detta kammarspel kräver förstås inte det största känslosvallet.

Som svar på saga och frieri får Andersen till sist av Jenny ett litet paket, innehållande ett kort brev och - en spegel!

Mer läsning

Annons